Del 1: Så blev Rupert Murdoch alla presidenters bästa vän

I sju decennier har han rört sig i maktens innersta kretsar. Skvallrat med John F Kennedy. Lierat sig med Reagan och Thatcher. Utmanat Donald Trump i Epsteinaffären. Trots att han är långt över 90 år fortsätter mediemogulen Rupert Murdoch att utöva sitt inflytande över världens ledare.

I tre delar skildrar Omnis Peter Johansson Rupert Murdochs unika position i världspolitiken.

Den första delen handlar om USA.

Väggarna var kantade med rustningar. De 139 levande ljusen fick matsilvret att gnistra och bankettsalen att skina. Det var september 2025 och Donald Trump var på statsmiddag i Windsor Castle.

Men det var fler än den amerikanske presidenten och den brittiske kungen som väckte uppmärksamhet.

Tio meter från Trump hade en sammanbiten 94-åring placerats. Ryggen var hukad, promenadkäppen tillfälligt omhändertagen av hovets betjänter. Blicken var både nyfiken och misstänksam.

Många av de andra gästerna undrade nog vad Rupert Murdoch egentligen hade där att göra. Mediemogulen var visserligen känd för sitt unika inflytande över västvärldens ledande politiker, bara några år tidigare hade Joe Biden slagit fast att ”Rupert Murdoch är världens farligaste man”. Men nu? Han var ju långt över 90 år gammal, och nybliven ovän med Donald Trump?

Någon vecka tidigare hade Trump börjat prata om att stämma Murdoch och hans Wall Street Journal på 10 miljarder dollar. Skälet var att tidningen publicerat en teckning signerad Donald Trump som publicerats i en vänbok till Jeffrey Epstein 22 år tidigare.

En lång rad offentliga personer medverkade i boken, som hade ställts samman till Epsteins 50-årsdag. För några hade publiceringen fått konsekvenser. Politikern Peter Mandelson fick sparken som Storbritanniens USA-ambassadör. Finansmannen Leon Black blev av med jobbet.

Bara en av alla nekade till allt: Donald Trump.

Nu skulle han hedras av kung Charles III och hade själv haft visst inflytande över gästlistan.

Så hur kunde Rupert Murdoch fortfarande vara välkommen?

Inför middagen hade författaren Michael Wolff, som skrivit två böcker om Murdoch och fyra om Trump, sin egen teori om den saken. I podden ”Inside Trumps head” sa han: 

– Trump är säker på att han ska kunna pressa Murdoch till en uppgörelse. För honom är det här enkla pengar. Han använder stämningar som ett sätt att berika sig själv och har en djurisk instinkt för att identifiera svaghet. Och nu, när Rupert Murdoch är 94 år gammal och på väg ut, är den rätta tiden att slå till.

Bordsplaceringen hade arrangerats så att kontakterna mellan Trump och Murdoch var minimerade. Ingen lyckades uppfatta någon interaktion mellan de båda.

Bankettmenyns tre rätter serverades, och dukades av. Rupert Murdoch reste sig från bordet. En betjänt skyndade över med hans käpp. Med femte hustrun, Elena Zjukova, vid sin sida lämnade Rupert Murdoch president Donald Trump bakom sig. För den här gången, åtminstone.

Rupert Murdoch verkar alltid ha fascinerats av makten. Tillsammans med sin pappa, den australiensiske tidningsägaren Keith, fick han redan under tidigt 1950-tal en audiens i Vita huset. Plötsligt satt de där i ovala rummet, Rupert och Keith Murdoch, med president Harry S Truman artigt lyssnande mittemot. 

Redan då ska Rupert ha förstått vikten av att göra ett snabbt första intryck, när man bara har några enstaka minuter att spela på.

I december 1961 lyckades Rupert få träffa John F Kennedy i ovala rummet, när denne fortfarande var inne på sitt första år vid makten.

JFK visade runt sin 30-årige gäst och fällde indiskreta kommentarer om Papuakonflikten, en stor politisk fråga vid tillfället.

Känslan av att vara i ett maktens centrum var förtrollande för Murdoch. Sedan dess har han strävat efter att vara i dess närhet. Från Kennedy och framåt har Murdoch träffat och haft någon form av egen relation till samtliga amerikanska presidenter.

Redan 1973 doppade Rupert Murdoch tårna i den amerikanska marknaden, genom att köpa en lokaltidning i Texas. Snart hade han grundat Star, en sensationsinriktad veckotidning som såldes i snabbköp. Men ingen av tidningarna hade den stora publik och marknadsposition som Murdoch var ute efter.

New York Post var något annat.

Grundad redan 1801 av Alexander Hamilton (George Washingtons finansminister, en av landets founding fathers och föremål för musikalen Hamilton) var tidningen nu känd för sitt folkliga tilltal med sensationella, slagkraftiga rubriker – och för att inte gå med vinst.

Murdoch skulle hålla liv i båda traditionerna. En förlustaffär, men ”Post” var viktig av en annan anledning. Tidningen blev Rupert Murdochs första verkliga amerikanska röst.

Till en början lade Murdoch stort fokus på att göra tidningen till en politisk maktspelare. Närhelst ett val ska ske i staden, eller delstaten, blir New York Post ett kampanjorgan.

”Det spelar inte så stor roll vem som blir vald, bara Post ges äran för det”, skriver Michael Wolff i sin biografi “The man who owns the news”.

Borgmästarvalet 1977 blev det första stora provet. Murdoch bestämmer sig för demokraten Ed Koch, kongressman från Greenwich Village. Koch saknade folkligt stöd, betraktades som en gnällspik och omgavs av gayrykten i en tid när fördomar kunde krossa politiska karriärer. Mest var han känd för att komiker brukade driva med hans stora näsa. 

Men i Murdochs tidning framställdes Ed Koch som New Yorks mest karismatiska och statsmannalika person. Koch vann valet – och cementerade Murdochs rykte som kungamakare.

Någon alla politiker vill vara nära, och hålla sig väl med.

Samtidigt anlitade Murdoch Roy Cohn som advokat. För eftervärlden är den ettrige och hänsynslöse juristen mest känd som Donald Trumps mentor. Vid den här tiden var Cohn också en viktig republikansk maktfaktor. 

“Den som vill döda sin make, tortera sin affärspartner eller överlista myndigheterna, anlita Roy Cohn”, skrev tidningen Esquire under tidigt 1980-tal.

Cohn drog sig inte för rent otrevliga utpressarmetoder när han krävde tjänster för tidigare gentjänster. Med hot, tjat och löften öppnade han maktens dörrar. Även för Rupert Murdoch var han ett slags mentor, en kanal till verkligt inflytande i USA.

Roy Cohn presenterade sin nya klient för Ronald Reagan, som då – innan han blev president – var guvernör i Kalifornien.

David McKnight är författare och forskare vid University of New South Wales i Sydney och har skrivit en bok om Murdochs politiska allianser. Han menar att Ronald Reagan är en av de politiker som Rupert Murdoch själv hyst störst sympati för genom åren.

– Murdoch tilltalades av tankar om att krympa statens roll i det offentliga, dessutom gillade han Reagans förmågor som kommunikatör. Han såg honom som en frisk fläkt, beundrade honom rent av, säger David McKnight till Omni.

Reaganadministrationens reformer gav Rupert Murdoch fritt spelrum att utöka sitt amerikanska medieimperium. Under tidigt 1980-tal blev han amerikansk medborgare, vilket gjorde det möjligt för honom att äga TV-stationer. Kravet på politisk balans i etermedier slopades också, vilket var förutsättningen för att Murdoch tio år senare kunde starta Fox News.

Redan från början var tanken att forma Fox till en tydligt konservativ röst. Något som lade grunden för den kommande dominansen inom nyhetsmedier.

– Rupert Murdoch är en djupt ideologisk människa. När man granskar hans liv finns det en rad tillfällen när han har satt politiken före affärerna. Flera av hans tidningar har till exempel inte gått med vinst på 30-40 år, säger David McKnight.

Fox News däremot, ska bli något helt annat.

Roger Ailes, tidigare tv-producent och republikansk lobbyist, expert på ”negative campaigning” och aggressiva utspel, handplockas till posten som vd på Fox. Under hans ledning blir Fox News USA:s ledande nyhetskanal. Profiler med högt tonläge som Bill O´Reilly och Sean Hannity hårdlanseras. Frågor som homosexuellas rättigheter granskas i kritisk ton, liksom debatten om skärpta vapenlagar. Under många år engagerar också ”kriget mot julen”, ilsken rapportering om företag som önskat kunder "Happy holidays” i stället för ”Merry christmas”.

Innehållet var partiskt och polariserande, kunde bygga på obekräftade konspirationsteorier och var med och bäddade för det hätska politiska klimat som än idag råder i landet. 

Efter några år är Fox News också en kommersiell jättesuccé. I början av 2000-talet blir siffrorna svarta. Under lång tid har den årliga vinsten legat på omkring 800 miljoner dollar.

Det stora genombrottet sker strax efter attentatet mot World Trade Center i New York, 11 september 2001. En händelse som följdes upp av USA:s krig i Irak 2003. Fox News var en central aktör i opinionsbildningen inför kriget och tog tydligt parti för president George W Bushs linje. Den hätska tonen i Fox News anses ha hjälpt till att forma det folkliga stödet för kriget.

På New York Post, och stadens andra tabloider, var samtalen från Trump Tower ett vanligt inslag under 1980 och -90-talen. De kunde komma från John Miller. Eller John Barron, som ibland ville ha sitt efternamn stavat med ett r och ibland med två.

”Jag är ganska ny här”, brukade han säga. ”Får se hur länge jag blir kvar. Jag gör det här lite på deltid, sen ska jag gå vidare med livet.” Eller: ”Jomen Trump känner mig och de säger att han litar på mig. Hoppas att det är så också.”

Donald Trump, och hans röst, var välbekant redan då, åtminstone i New York, så reportrarna förstod att det var Trump själv som ringde. Den kaxiga tonen och det karaktäristiska tonfallet var lika tydliga som fingeravtryck.

Men den både hjälpsamme och skrytsamme låtsasfiguren tolererades av medierna. Om reportrarna antydde att de förstått att det var Trump själv som ringde så fick det ändå inte fastighetsprofilen att sluta. Snart var talespersonen John Miller tillbaka i luren, med nya tips. I samband med ett rättsfall 1990 medgav Trump själv att det var han som brukade använda sig av pseudonymerna.

Rupert Murdoch hade tagit initiativ till New York Posts skvallerspalt Page Six, ett sammanhang som Trump gärna ville förekomma i.

– Allt han sa behövde dubbel- eller trippelkollas. Ofta var det rena lögner, har Page Six-redaktören Susan Mulcahy sagt till The Guardian.

För Rupert Murdoch var Donald Trump alltså välbekant, åtskilliga decennier innan denne började göra allvar av sina politiska ambitioner.

Barack Obamas tid som president innebar en förändring på den punkten.

Precis som med många andra amerikanska presidenter hade Rupert Murdoch en relation också med Barack Obama. Den var på distans, präglad av en stilla och ömsesidig respekt. Obamas relation till Fox News var desto mer infekterad. För flera av talkshowvärdarna blev det vanligt att hänvisa till honom med hans fullständiga namn: Barack Hussein Obama. Faktumet att Obamas pappa var från Kenya förstorades också upp på andra sätt. En felaktig konspirationsteori, att även Barack Obama var född i Kenya och därför inte behörig att bli president, började spridas. Allra mest av Donald Trump. Fox News hakade på och uppmärksamheten lade grunden till Trumps politiska plattform när han sedan inledde sin presidentkampanj.

2016 var ett tumultartat år för Fox News. Roger Ailes, som under 20 år haft Murdochs godkännande att styra kanalen lite som han ville, avgick i juni efter att ett stort antal kvinnor berättat om hans – och andra nyckelpersoners – sexuella trakasserier.

Några månader senare skulle Donald Trump bli vald till USA:s president. Fox News hade varit en tongivande anledning till att han vann.

Det var Ailes och kontroversielle talkshowprofilen Bill O’Reilly – som snart också fick avgå efter anklagelser om sexuella trakasserier – som varit Trumps ambassadörer på kanalen, inte Rupert Murdoch. Han hade helst sett det säkrare kortet Jeb Bush, George W Bushs eftertänksamme lillebror, som kandidat. Men efter att Trump väl installerat sig i ovala rummet mjukades relationen snabbt upp.

Vid den här tiden behövde Donald Trump Fox News för att nå ut brett. Och för första gången under deras 20 år långa bekantskap så behövde Rupert Murdoch verkligen ha tillgång till Donald Trump. För ratings och bra innehåll – och för inflytandet.

– Båda de här killarna är extremt transaktionsinriktade. De har inga permanenta band till någon, bara permanenta intressen, har Lloyd Grove, skvallerredaktör på New York Daily News, sagt till The Guardian.

Under Trumps första år som president var Rupert Murdochs relation med Trump mer frekvent, och djupare, än de han haft med tidigare presidenter. Men allt eftersom åren gick och Trump förlorade makten så försämrades den.

Inför valet 2024 var det ingen hemlighet att Rupert Murdoch hellre velat se den mer lättstyrde Floridaguvernören Ron De Santis som republikansk presidentkandidat. I Fox News lanserades han som framtidslöfte, men i valkampanjen pös luften ut. Under valdebatterna framstod DeSantis som tafatt, Murdochs stöd vacklade, och guvernören drog sig snart tillbaka.

Än en gång satt Rupert Murdoch där med Trump som president. Men nu var styrkeförhållandena annorlunda. Redan i valrörelsen hade han förgäves försökt få Trump att välja någon annan än JD Vance som vicepresidentkandidat – “vem som helst!” – utan att få gehör. Under installationen hade Murdoch visserligen blivit inbjuden att ta plats på Trumps läktare, men långt bak, bredvid internationella gäster som Argentinas Javier Milei och Italiens Giorgia Meloni.

Den glans han själv vant sig vid genom decennierna var nu förbehållen andra, som Facebooks Mark Zuckerberg och Amazons Jeff Bezos, nyfunna vänner som just kapat banden till demokraterna och undfallande försökte vinna Trumps vänskap. Eller Elon Musk, som då var i färd med att starta upp besparingsprojektet Doge.

Donald Trump var åter president, och den här gången tänkte han inte låta sig styras av andra, varken proffspolitiker, militärer eller medier.

Vid flera tillfällen har han hotat med rättsliga åtgärder mot medier, författare och personer som publicerat påståenden han menar är falska eller skadliga. 

När Wall Street Journal valde att publicera Trumps påstådda hälsning till Jeffrey Epstein så borde man alltså ha varit medveten om riskerna.

David McKnight kan dock inte påstå att han blev förvånad över hur Murdoch agerade.

– Rupert Murdoch är inte bara politiker. Han är också produkten av en journalistisk kultur. Han tror på scoops, på att vara först med en story.

News Corp har motsatt sig Trumps stämning. Han har svarat med att avkräva ett snabbt vittnesmål från Murdoch, med hänvisning till mediemogulens höga ålder.

I podden ”Inside Trumps head” konstaterar Michael Wolff att Murdoch aldrig kan underskattas:

– Trump är på väg att vinna kriget mot medierna. Men Rupert Murdoch har instinkt för makt och vet vart vinden blåser. De är som två elefanter som går i cirklar runt varandra och letar efter svagheter.

Hur formades Rupert Murdoch till att bli en sådan maktspelare? Om det handlar den andra artikeln i serien.

Läs de andra delarna i serien