Del 1: Så har Putin och oligarkerna delat upp Rysslands ekonomi

Rysslands största bolag styrs av miljardärer – men bara de som lyder. Under två decennier har Vladimir Putin byggt upp ett system där affärer och politik smälter samman.

I tre delar berättar Omnis Louise Cassemar om Putins pengar. Om hans uppgörelse med oligarkerna, hans egna dolda förmögenhet och om hur anfallskriget mot Ukraina påverkar dagens ryska ekonomi.

Den första delen handlar om det ryska ekonomiska systemet.

En het sommardag år 2000 stannade ett följe av skottsäkra limousiner framför Kreml. Ur klev 21 av Rysslands rikaste och mäktigaste – män som under det senaste decenniet hade gjort sig osannolika förmögenheter i spillrorna av Sovjetunionens kollaps. Genom privatiseringar, skumma affärer och brutalt maktspel lade de under sig stora delar av landets naturresurser, medier och industri. De ryska oligarkerna blev en ny överklass med stor makt över ekonomin, men också delvis över politiken – något som började skava för den nyvalde presidenten Vladimir Putin.

Nu skulle det förändras.

Historien är berättad flera gånger. En betydligt yngre Putin samlade männen bakom stängda dörrar i ett av Kremls pampigaste rum och erbjöd dem en överenskommelse: Håll er borta från politiken – och ni får behålla era förmögenheter. Alternativet: exil eller fängelse.

Snart därefter visade Putin att han planerade hålla vad han lovat. Oljejätten Yukos huvudägare och Rysslands då rikaste man, Mikhail Chodorkovskij, kom att symbolisera hela den nya samhällsordningen och fick känna konsekvenserna av den. I början av 2000-talet var han en sorts informell oppositionell kraft: han finansierade oberoende medier, stödde politiska partier och ställde öppet frågor om korruption i den yttersta makten. Det ledde till att han greps och anklagades för skatteflykt, bedrägeri och förskingring och dömdes till fängelse i två hårt kritiserade rättegångar. Många såg Chodorkovskijs öde som enbart politiskt motiverat och under processen styckades Yukos upp och bolagets tillgångar överfördes till statliga Rosneft, under ledning av en annan oligark: Igor Setjin.

2013 benådades Chodorkovskij, sedan dess har han levt i exil och är i dag en aktiv demokratiförespråkare och hård Putinkritiker. Men hans fall fungerade då som ett glasklart budskap från Putin till de megarika företagsledarna i Ryssland: Pengarna betyder ingenting – lojalitet är den enda valutan.

Under det tidiga 2000-talet är det inte bara de gamla Jeltsin-oligarkerna som lever i symbios med Putins styre, nu växer också en helt ny typ av elit fram. Barndomsvänner och tidigare kollegor till Putin får plötsligt större fördelar. Den nära vännen Gennadij Timtjenko får till exempel en oljeexportlicens och bygger ett av världens största oljeexportbolag. Barndomsvännen och judokompisen Arkadij Rotenberg har alltid hävdat att han aldrig fått några förmåner för att han känner Putin, men under Putins tid som president har bröderna Arkadij och Boris Rotenberg samlat på sig en gigantisk förmögenhet, delvis byggd på att de fått ta hand om omfattande statliga infrastrukturprojekt. Bland annat ska de ha fått miljardkontrakt i samband med OS i Sotji 2014.

Det är svårt ibland att veta var den ryska statliga ekonomin börjar och var de privata företagen tar vid. Flera av de stora privata företagen och oligarkerna har nämligen fått tillgång till statliga resurser, kontrakt och licenser på ett sätt som gör gränsen mellan stat och privat intresse nästintill osynlig. Många av dessa affärsmän agerar snarare som förvaltare av tillgångar åt staten – eller åt Putin själv – än som oberoende entreprenörer.

Anders Åslund, expert på politisk ekonomi i Ryssland, författare till flera böcker och tidigare ekonomisk rådgivare åt den ryska regeringen på 1990-talet, ger några exempel på hur Putins vänner genom offentliga upphandlingar tillskansat sig enorma summor pengar:

– Timtjenko och Rotenberg har gjort oerhörda förmögenheter på Gazproms pipelines. Och Rotenberg har tjänat mycket på vägkontrakt. Det är Rotenberg som ser till att vägarna inte byggs i Ryssland, utan att pengarna går till honom istället, säger Åslund.

Ett annat välbeprövat trick för att belöna lojala ryska affärsmän är att sälja dem värdefulla företag och fastigheter till priser under marknadsvärdet. I vissa fall köper sedan staten tillbaka samma företag, eventuellt till ett högre pris.

Det fungerar som ett maffiastyre, konstaterar Anders Åslund.

– Man får stjäla pengar, men inte för mycket pengar. Det är den gamla sovjetiska regeln, säger han och ger ett exempel kring vad som annars kan hända:

– Ett 50-tal högre direktörer har ramlat ut genom fönster de senaste tre åren. Vi vet förstås inte vad som ligger bakom, men det är påtagligt många inom gasbranschen, från Gazprom och Novatek. Gasbranschen har finansierat FSB, så sannolikt handlar det om säkerhetspolisens finansiering, där man kanske har stulit för mycket pengar.

I Putins Ryssland styr presidenten och säkerhetstjänsterna landet. Och det privata företagandet sköts av miljardärer som alltså inte lägger näsan i blöt.

Presidenten behöver i stort sett inte bry sig om ekonomin.

– När Putin stiger upp får han tre stycken filer. Den ena kommer från presidentgardet, FSO, och handlar om livet i hovet. Den andra kommer från FSB och handlar om livet i landet och den tredje kommer från SVR (ryska underrättelsetjänsten reds. anm.) och diskuterar utlandet. Det finns ingen onödig ekonomisk information där, säger Anders Åslund och fortsätter:

– Ekonomin sköter teknokrater och Putin lämnar det till dem – precis som han lämnar företagen till oligarkerna. Så länge de inte bråkar.

Politiken kan dock ibland skaka om systemet.

På kvällen den 24 februari 2022 – samtidigt som de ryska trupperna på bred front gick in i Ukraina – har landets rikaste affärsmän återigen kallats på möte till Kreml. Oligarkerna hade fått inbjudan redan två veckor tidigare, det exakta datumet och tiden tillkännagavs två dagar före mötet. De kostymklädda män som kommer får sedan vänta på presidenten i flera timmar.

Roman Abramovitj, vid tidpunkten Rysslands tolfte rikaste person, hinner inte i tid, förklarar en bekant till honom i ett prisbelönt reportage från den granskande ryska sajten Proekt. Abramovitj landar ändå med sitt privatplan i Moskva samma dag och ringer upp Vladimir Putin för att erbjuda sig att organisera och medla i fredssamtal med Ukraina.

Flera andra, som vanligtvis inte drar sig för att komma till möten med Putin, dök inte heller upp. De 37 som kom till mötet såg bleka ut och åt ingenting, rapporterade en korrespondent från metallmagnaten Alisjer Usmanovs tidning Kommersant. Alisjer Usmanov var en av dem som undvek tillställningen helt, skriver Proekt.

Det fullskaliga krigsutbrottet gör uppenbarligen åtminstone några av affärsmännen oroliga.

”Krig kan aldrig vara lösningen”, skriver den ukrainskfödde oligarken Mikhail Fridman i ett brev till sitt riskkapitalbolag Letter One några dagar senare, samtidigt som den ryska militärkolonnen som rör sig mot Kyiv kör fast.

Han använder ordet ”krig”. Bara några dagar senare kommer ordet vara förbjudet att uttala som beskrivning för det Putin hellre vill kalla en ”särskild militär operation” i Ukraina.

Oleg Deripaska, grundaren till den ryska aluminiumjätten Rusal, har tidigare beskrivits vara en av Putins favoriter: En tyst men inflytelserik metallmagnat som helst vill hålla sig i skymundan och sköta sina affärer. Men nu blir också han orolig. Deripaska är redan på den amerikanska sanktionslistan på grund av sina påstådda kopplingar till den ryska regeringen, vilket han inte tycker om och har försökt bestrida.

Kriget kommer innebära fler sanktioner och en stor ekonomisk oro. Det förstår de framstående affärsmännen.

På Telegram uppmanar han till att fredssamtal bör inledas ”så snabbt som möjligt”. ”Fred är mycket viktigt”, konstaterar han.

Fridman och Deripaska blir de första av det rika ryska toppskiktet att uttala sig, om än försiktigt, mot kriget.

49 av de 200 då rikaste ryska affärsmännen på Forbes miljardärslista lämnar Ryssland i slutet av februari och i början av mars 2022, enligt Proekt. Flera av dem reser till Förenade Arabemiraten, Schweiz, Turkiet och Frankrike. En del av dem som var med på mötet i Kreml och som alltid stått nära Putin var bland de första att lämna landet, rapporterar sajtens granskare.

Men snart kom de tillbaka. Enligt Proekts källor hade Kreml gjort klart för dem att de var tvungna att återvända till Ryssland om de ville behålla sina företag.

Entreprenören och bankgrundaren Oleg Tinkov vågar ändå gå ut med hårdare kritik. På Instagram kallar han den ryska militären för ”en skitarmé” och hävdar att 90 procent av Rysslands befolkning är emot kriget. Han själv har drabbats av sanktioner och han spår att ryska affärsmän nu kommer att försöka rädda det som räddas kan av sina egendomar.

Han sålde sedan sina andelar i TCS Group, som ägde Tinkoff Bank, till den ryske gruvmagnaten Vladimir Potanin. Till The New York Times säger han att han pressades att sälja utan att kunna förhandla priset.

Många av de ryska oligarkerna förblir därefter tysta.

En som faktiskt lämnar Ryssland och ändå lyckas ganska bra är Arkadij Volozj, vd för techbolaget Yandex (som ofta beskrivs som en rysk version av Google). Han sålde allt han ägde i Ryssland, flyttade till Amsterdam och startade företaget Nebius som i dag är värt runt 12 miljarder dollar. Både Volozj och Tinkov förlorade gigantiska summor pengar men blev till slut av med sanktionerna.

– Å ena sidan har de visat att man kan fördöma Putin och bli friad från sanktionerna. Å andra sidan: det kostar oerhört mycket, säger Anders Åslund.

Kriget markerar en förändring för toppskiktet bland Rysslands rika. Oligarkerna som sedan 1990-talet gjort stora pengar, sakta men säkert anpassat sig till Putins politik och lärt sig spela spelet, förlorar plötsligt pengar. 2021 var de ryska miljardärernas samlade förmögenhet 606 miljarder dollar, enligt Forbes. Under 2022 förlorar de runt 330 miljoner dollar per dag på grund av sanktionerna. Roman Abramovitj såg sin förmögenhet minska med 57 procent, enligt Bloombergs miljardärsindex.

Men av de megarika är det endast en som ramlar ur Forbes miljardärslista 2023: Amsterdamflyttade Oleg Tinkov, konstaterar Rysslandsexperten Oscar Jonsson vid Försvarshögskolan. Sedan dess har ingen av de andra megarika oligarkerna tappat sitt välstånd. Snarare tvärtom:

– I och med det västliga utträdet från den ryska marknaden har det blivit ett vakuum där de ryska oligarkerna har kunnat kliva in och ta större marknadsandelar och hitta nya möjligheter, säger Jonsson till Omni.

Bara en liten del av oligarkernas tillgångar frystes, konstaterar nationalekonomen Anders Åslund som till en början följde utvecklingen.

– Om man bortser från de första två, tre månaderna så har inga av oligarkernas tillgångar frysts någonstans. Jag lyckades väl räkna till 60 miljarder dollar kanske, säg att det var runt 4 procent som man lyckades frysa, säger han.

Många av affärsmännen lyckas förstås skydda sina förmögenheter från sanktionerna på precis samma sätt som Putin själv skyddar sina egna tillgångar: genom lojala barndomsvänner och familj eller genom offshorebolag på platser som Belize, Panama eller Brittiska Jungfruöarna.

En del av dem har haft tid att förbereda sina upplägg. Bröderna Rotenberg har varit på amerikanska sanktionslistor sedan 2014 men har lyckats skydda sina tillgångar genom att använda en särskild typ av ”slutna fonder” som dolt deras ägande, avslöjade journalistnätverket OCCRP 2023. I läckan fanns också misstänkta ombud i Europa som tros ha hand om villor och yachter. Exempelvis en lettisk kosmetolog, en kvinna i 30-årsåldern som pekades ut av OCCRP som ägare av 80 procent av aktierna i ett fastighetsbolag som grundades av Arkadij Rotenberg. Dessutom ska hon på pappret ha ägt annat som kopplas till Rotenberg: exempelvis en lyxlägenhet i Monaco och en villa på franska rivieran.

Tre år in i kriget har Rysslands allra rikaste miljardärer tagit igen förlusterna – med råge. I april 2025 ligger de ryska miljardärernas totala förmögenhet på 625 miljarder dollar och flera av deras rikedomar har ökat kraftigt under kriget. Alexej Mordasjov, vd för investmentgruppen Severgroup och hans familj har ökat sin förmögenhet med 3,1 miljarder dollar. Michail Fridman som är delägare i Alfa-Bank har tjänat ytterligare 2 miljarder dollar och Leonid Mikhelson som är chef över gasbolaget Novatek har adderat ytterligare 1 miljard dollar till sin kassa, rapporterar Forbes.

För att se vilka som har tjänat mest på kriget måste man titta på vad de investerat i, förklarar Anders Åslund. En av dem är den tidigare bankiren Andrej Melnitjenko som i dag bor i Dubai. De senaste femton åren har han köpt upp en tredjedel av alla Rysslands kolföretag och huvuddelen av Rysslands konstgödselföretag.

– Just de här gödselföretagen har inte blivit föremål för sanktioner eftersom väst vet att tredje världen behöver dem. Därför har Melnitjenko varit den som gynnats av kriget, säger Åslund.

De flesta av oligarkerna har suttit tysta i Dubai eller Moskva under de senaste tre åren. Förutom att de inte får åka till Europa så har det gått rätt bra för dem, förklarar Åslund.

– Ett par av dem, som Melnitjenko, har gagnats mer. Men det har framförallt handlat om vilken bransch man varit i.

De senaste åren har lett till en omstöpning av hela den ryska ekonomin. I dag spenderar Ryssland enorma resurser på krigsindustrin och har i princip sagt åt bankerna att låna ut pengar till den militära sektorn med subventionerade villkor.

Det har gett en boost för de företag som satsar på militärt materiel eller komponenter till krigsindustrin, förklarar Torbjörn Becker, chef för Östekonomiska Institutet på Handelshögskolan.

– Om vi talar om de ryska företagen så är det en ganska tydlig skillnad mellan de som på olika sätt är en del av krigsapparaten, och de företag som inte är det, säger han.

De som är i andra branscher, som inte får subventionerade lån och måste betala räntan på 20 procent, har det tuffare, konstaterar den svenske ekonomen.

Är man i rätt sektor med en stor efterfrågan på det man producerar, färre konkurrenter och rätt politiska kontakter, har man fortfarande möjlighet att tjäna pengar. Det är också det många av oligarkerna och de nära vännerna till Putin har gjort.

Drygt ett år in i den ryska fullskaliga invasionen stod det klart att 81 av Rysslands 200 rikaste hade en finansiell koppling till kriget, enligt den granskande ryska sajten Proekt. En del av dem har företag som gör motorer till pansarbandvagnar, andra aluminiumpulver till robotar eller formar som används i tillverkningen av dem.

Det finns förstås fortfarande bärande branscher för den ryska ekonomin som alltid kommer att gå bra. Oljan, gasen och metallerna är fortfarande avgörande. I toppen av Rysslands allra rikaste på Forbes lista står också mycket riktigt Vagit Alekperov, det ryska energibolaget Lukoils grundare och tidigare vd.

Trots oljepristaket och västerländska sanktioner har Ryssland med sin skuggflotta av gamla oljetankers lyckats hålla igång exporten, särskilt genom försäljning till Kina, Indien och Turkiet.

Intäkterna från råvarusektorn har därför fortsatt att strömma in – även om marginalerna minskat. De oligarker som kontrollerar olja, gas och metaller sitter fortfarande på nycklarna till landets viktigaste ekonomiska resurser.

Men bakom fasaden döljer sig en allt mer ansträngd verklighet. Den ryska ekonomin rullar – men inte för att den växer. Utan för att den pressas till bristningsgränsen.

Det såg till en början ut att gå överraskande bra. Under de första två och ett halvt åren av kriget växte den ryska ekonomin snabbare än väntat. Regeringen pumpade in pengar i försvaret, industrin ställde om till krigsproduktion och staten kunde använda mycket av sina reserver samtidigt som oljepengar fortsatte att strömma in.

Motståndskraftigt, konstaterade en del – men de flesta, till och med ekonomer i Ryssland, såg vartåt det barkade. Den ryska centralbankschefen Elvira Nabiullina varnade 2023 för att staten nu använder ”alla tillgängliga resurser”. Hon beskrev ekonomin som en bil som körs med gasen i botten:

– Den kan gå – till och med snabbt – men inte långt.

Räntan är hög, 20 procent. Inflationen likaså, förmodligen högre än den officiella siffran på 10 procent, konstaterar både Torbjörn Becker och Anders Åslund.

Båda ekonomerna spår att den ryska spargrisen i form av den nationella välfärdsfonden kommer att ta slut under året, om det nu inte skulle vara så att Ryssland får mer betalt för sin olja.

Det är en ganska dyster bild som målas upp. Ekonomin ”puttrar på” men samtidigt finns det inte plats för innovationer eller att investera i saker som bygger långsiktig tillväxt.

– I och med att man lägger så otroligt mycket resurser på kriget i Ukraina så lägger man inte pengar på exempelvis skola, sjukvård och vägar. Man har nedprioriterat de delarna som vi tänker oss att en stat ska hålla på med, säger Torbjörn Becker.

Långsiktiga tillväxtfaktorerna är inte särskilt imponerande alltså och dessutom bygger man upp makroekonomiska och finansiella obalanser som ökar risken för en kris på sikt, förklarar han. Det kommer bli en stor utmaning för den ryska ekonomin.

– Om man inte satsar på utbildning och sjukvård och att bygga företag som kan vara dynamiska i olika sektorer som inte är militära, då har du ingen tillväxt i framtiden. Nu lägger man pengar på att producera raketer och granater som bokstavligen går upp i rök i Ukraina någon dag senare. Så visst, man investerar i krigsindustrin och den är del av BNP men det är inte fundamentalt en strukturell tillväxtfaktor med kapital och uppfinningar i andra sektorer, säger Torbjörn Becker.

Anders Åslund håller med.

– Alltihop är i stagflation, det går på, de gör jättelika vinster på grund av att det inte finns någon konkurrens. De 100 miljardärerna i den ryska ekonomin vansköter inte företagen men de gör heller inga innovationer, säger Åslund.

På en närmare horisont kan Ryssland tvingas göra tuffare prioriteringar när valutareserven är slut. Det kan exempelvis handla om att göra skattehöjningar, att kräva av företagen att göra extra insättningar eller att göra nedskärningar på andra håll.

– Eller så har man inte råd att lägga lika mycket på militären, eller så börjar man trycka pengar i centralbanken. Inget av de alternativen är långsiktigt hållbart men det är de valen man får, säger Torbjörn Becker.

Arbetskraftsbristen är stor och experterna beskriver framförallt en ojämnhet. De som har arbetat inom militären har fått höga löner, soldater får anställningsbonusar på motsvarande runt 250 000 kronor, om de dör får deras anhöriga många hundra tusen kronor mer. Det har gett skjuts åt konsumtionen – på vissa håll – och överlag är det uppenbart för det ryska folket hur deras ekonomiska välmående ser ut, förklarar Rysslandsexperten Oscar Jonsson.

– Det går att dra en linje mellan å ena sidan de som har någon exponering mot kriget och de som inte har det. Alla som inte har någon direkt koppling till kriget har fått det mycket sämre när det skurits i vård, skola och omsorg samtidigt som inflationen fortsatt är hög, i synnerhet kopplat till mat och andra konsumtionsvaror.

När de sista besparingarna är slut kommer den ryska regeringen behöva ställas inför tuffa val, säger Anders Åslund.

– Sådana saker brukar normalt gå rätt hänsynslöst till i Ryssland. Det finns en stor risk att några av de känsliga sociala grupperna drabbas svårt, då kan man få protester.

Om man då har en elit med mängder med miljardärer, hur påverkar en allt mer pressad ekonomi dessa? Spelar deras förmögenhet någon roll för den ryska ekonomin i stort?

Det är baksidan av att verka i ett sådant här system, konstaterar Torbjörn Becker.

– För om staten behöver mer pengar så kommer nog också de här rika företagarna få vara del och finansiera det här kriget framöver. Om Putin ber dig bygga en skola för dina egna pengar, så får du nog göra det. För staten spelar det roll på så sätt att det blir ett alternativt sätt antingen för att få in inkomster, eller att be andra att göra det staten borde ha gjort.