Arnell: Räntetoppen närmar sig – dröjer innan sänkning
Sista höjningen för Federal Reserve kan vara nära nu. Om det är en bra eller dålig nyhet beror helt på förväntansbild. Men oavsett bör marknaden inte räkna med att räntan sänks inom kort även om inflationen skulle minska. Det skriver Max Matthiessen investeringschef Jon Arnell i en gästkrönika.
Tio månader av krönikaskrivande har så här långt fört med sig en hel del deppighet vad gäller skyhöga el- och matpriser, skenande bolånekostnader och all annan dyr konsumtion för den delen också. Vi har avverkat kalla hus där dunväst helt plötsligt har blivit något naturligt. Ja, jag älskar min Patagoniaväst också, men till skillnad från Wall Street-wannabies och hedge fondsförvaltare ingår den inte i min dagliga utstyrsel. Används flitigt görs den dock.
Konsumtionen har styrts om, även om jag föll föga för de där golfklubborna. De nuvarande är ju ändå 20 år gamla och jag vill bara hålla jämna steg med min 11-årings utveckling på golfbanan. Jag lovar. Elpriset har klockats även om det har blivit tufft när elavbrotten avlöser varandra på Ringhals och Forsmark. Vi har tajmat sentiment med deppiga serier på Netflix, som föll förvånansvärt väl ut, och likställt marknadsvolatiliteten med högstadiekaos. Och den där deppigheten som efterfrågades i termer av att grungea ned oss i form av en södergående konjunktur fyller nu rubrikerna. Dåliga nyheter är i slutändan dåliga nyheter, även om vi rätt ofta handlar på det omvända.
Marknaden har dock från tid till annan fokuserat lite väl på potentiella räntesänkningar som något av godo och har återupprepade gånger fått stryka på foten. Och vi står nu eventuellt inför en ny omvärdering där marknaden prissätter en väsensskild utveckling för räntan mot vad Fed har indikerat. Drastiskt fallande inflation kommer inte mötas av räntesänkningar om inte konjunkturen också går sönder, vilket givet var marknaden befinner sig eventuellt kan göra ont.
Allt kommer ned till förväntansbilden. Något som blir extra tydligt under rapportsäsongen. Starka rapporter på pappret möter nedgång och tvärtom. Rekordvinster från bankerna, men stiltje i bolånemarknaden satte stopp för de svenska bankernas återhämtning efter Silicon Valley Bank debaclet. En nedgång som inte var fullt ut motiverad för svensk del och där endast delar av fallen har återhämtats. Men utländska investerare har som så många gånger förr stora skälvan, kanske med visst fog, för svensk fastighetsmarknad, vilket pressar bankerna som slutlig skulddestination. En fastighetsmarknad som befinner sig i någon form av perfekt storm, där de negativa rubrikerna har dominerat sedan en bra tid nu. Sektorn som helhet har omvärderats ordentligt och nyemissionerna radas upp. Det finns nog en del kvar att göra efter alla goda år där skuld har tagits upp alltför lättvindigt. Men det ser också som mörkast ut innan det ljusnar vilket ändå väcker en gammal börshandlares motsträviga attityd.
På tal om saker som helt plötsligt inte är i blickfånget längre, läs amerikansk bankoro, så vad hände med den kinesiska återöppningens alla positiva effekter på den globala konjunkturen? Uppfattningen har varit att Kina återigen ska agera någon form av draglok, men medan återhämtningen är tydlig inom tjänstesektorn står tillverkningsindustrin och trampar vatten. Likt i övriga världen i och för sig, men uppgångarna för fastlandsbörserna är endast måttliga eller i paritet med Stockholmsbörsen om vi ser det med SEK-glasögonen på oss.
Och på tal om den svaga kronan. I februari skrev jag om att duvhökens tid var här, det vill säga hökaktiga centralbankirer som mjuknade i sin kommunikation. Förväntansbilden då var ett par höjningar till och jag var nog lite tidigt ute där gällande Riksbankschef Theéden. Han var förvisso inte mjuk i förra veckan heller, men den enade fronten är borta med tydliga splittringar i direktionen. Prognosen framåt var mer svävande och omvärldens mindre positiva utveckling sätter uppenbart sina spår även på Brunkebergstorg. Duvhökar är vi allihopa.
Vi gick in i det här året och förespråkade flexibilitet och givet var vi befinner oss har väl det ledordet endast stärkts. I veckan väntar räntebesked från både ECB och FED, där i alla fall den sistnämnda potentiellt skulle kunna indikera att sista höjningen är gjord. Positivt eller negativt kommer ned till vilken förväntansbild man har.
Bakgrund | Jon Arnell
• Investeringschef på Max Matthiessen med ansvar för investeringsstrategi och tillgångsallokering
• Närmare 20 års erfarenhet från finansmarknaderna med roller inom aktieanalys, trading och förvaltning
• Skriver om börs och marknad en gång i månaden
Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.