Britterna är besvikna på brexit – därför blir det ändå ingen ”breunite”

Tory-ledaren och premiärministern David Cameron hade, liksom tidigare konservativa brittiska regeringar, brottats med EU-skepticismen inom partiet. 2013 lovar han att hålla en folkomröstning om huruvida Storbritannien ska lämna unionen eller inte. Det för att blidka de egna partimedlemmarna som annars eventuellt skulle ha kunnat gå till det högerpopulistiska partiet UKIP. Tanken var att försöka få till en ny överenskommelse med EU som skulle gynna Storbritannien mer.

En färgstark valrörelse inleddes där remain-sidan, som alltså ville stanna i EU, talade om att ett utanförskap skulle leda till stor ekonomisk osäkerhet. Brexit-sidan argumenterade för att Storbritannien skulle ”återta kontrollen” över invandring, lagstiftning och statens utgifter och inkomster.

Det hela gick inte riktigt som David Cameron hade tänkt sig.

Torsdagen inför midsommarafton 2016 hölls en omröstning där resultatet blev att 51,9 procent röstade för brexit mot 48,1 procent som röstade för remain. Dagen efter avgick David Cameron, som förespråkat att Storbritannien skulle stanna i EU. En lång och komplicerad utträdesprocess ledd av den nya premiärministern Theresa May inleddes.

Inte ens de som förespråkade brexit hade på riktigt trott att det skulle ske. Det gjorde att det inte fanns några diskussioner om hur det egentligen skulle bli, inga förberedelser eller beslut om vilken typ av brexit som Storbritannien ville ha, förklarar Nicholas Aylott, statsvetare vid Södertörns högskola och chef för Europaprogrammet på Utrikespolitiska institutet.

– Ingen hade planerat för det här utfallet och det gjorde att alla möjliga beslut blev politiskt infekterade.

Och det ledde, precis som remain-sidan trott, till ekonomiska utmaningar. Den första stora frågan som man inte hade tänkt på var huruvida Storbritannien skulle göra en mjuk eller en hård brexit. Alltså vara kvar i EU:s inre marknad eller helt lämna EU:s inre marknad och tullunionen.

Det blev en hård brexit. Storbritanniens export och import gick ner kraftigt och en ökad osäkerhet ledde till att investeringarna i landet minskade.

Många saker skulle överenskommas om. En av de svåraste avgörandena som gick i många turer var det om Nordirlandprotokollet och hur en hård gräns på Irland skulle undvikas.

– Det var otroligt problematiskt och besvärligt. Det var väldigt få på båda sidor som verkligen insåg hur stor komplikation Nordirland skulle vara i ett försök att ta Storbritannien ur EU, säger statsvetaren Nicholas Aylott.

Dessutom var coronakrisen tuff för landets ekonomi. 2020 föll Storbritanniens BNP med över 9 procent. När samhället öppnade 2021 fick flera sektorer arbetskraftsbrist. Inflationen tog fart och priser på energi, räntor och levnadsomkostnader har ökat och slagit hårt mot många britter.

– De har ju en stor arbetskraftsbrist i många olika sektorer i Storbritannien och det hade de kanske inte räknat med, säger Thomas Karv, statsvetare vid Mittuniversitetet, till Omni.

I vintras presenterade Londons borgmästare och brexitmotståndaren Sadiq Khan siffror från Cambridge Econometrics som visar att brexit kostat Storbritanniens ekonomi 140 miljarder pund.

Enligt rapporten hade den genomsnittliga britten nästan 2 000 pund sämre ställt under 2023 på grund av brexit. Rapporten räknar också med att Storbritannien har nästan två miljoner färre jobb på grund av brexit med nästan 300 000 färre jobb i huvudstaden.

Framåt väntas brexit sänka den årliga ekonomiska tillväxten med 0,4 procentenheter, sänka sysselsättningsnivåerna med tre miljoner och minska investeringarna med en tredjedel till 2035, enligt rapporten.

I en del länder talade EU-skeptiska partier om att ta sina länder ur EU. Till en början fick en del partier i flera europeiska länder inspiration och tänkte att brexit skulle kunna vara en förebild, förklarar Nicholas Aylott.

Men sedan tappade partierna intresse i att driva frågan och började snarare förespråka en mer decentraliserad union.

– Jag tolkar det som att den brittiska förebilden blev ett skräckexempel. Processen att genomföra folkomröstningens resultat ledde till en fullständig konstitutionell kris i Storbritannien, med en ganska hög grad av politiskt kaos under ett tag. Det blev ingen lysande förebild för andra länder att ta efter, säger Aylott.

Flera mätningar de senaste åren visar att det tycks finnas en viss ”bregret” hos britterna. I en mätning från The Observer/Opinium i december förra året stod det klart att bara en av tio britter upplever att brexit varit bra för deras ekonomi. En klar majoritet svarade att brexit varit dåligt för den brittiska ekonomin, drivit upp priser och gjort det svårare för regeringen att kontrollera invandring.

Vote Leave-kampanjen som leddes av Boris Johnson och Michael Gove hade lovat att brexit skulle öka ekonomin och handeln och ta tillbaka kontrollen över landets gränser.

– Det som utlovades av brexit-sidan under kampanjen har än så länge inte infriats, så jag tror att det finns en del missnöje, säger statsvetaren Thomas Karv.

I en undersökning från Ipsos i januari svarar 57 procent av britterna att de anser att brexit var mer ett misslyckande än en framgång – 13 procent ser det som mer en framgång än ett misslyckande. Framför allt är det många, 70 procent, som svarar att brexit haft en negativ påverkan på den brittiska ekonomin.

Enligt de senaste mätningarna tyder det mesta på att Storbritannien skulle rösta för ett återinträde i EU om det hölls en folkomröstning i dag, säger statsvetaren Thomas Karv.

– Men så såg det ut också innan den egentliga brexit-omröstningen. Så bara för att opinionsmätningarna visar i en viss riktning så betyder det inte att det fortfarande skulle gälla ifall det faktiskt skulle hållas en folkomröstning och när de olika kampanjerna kommer igång, säger han till Omni.

Ett missnöje med hur det blev behöver inte likställas med en vilja att gå med igen. Processen att gå ur unionen var så traumatisk för britterna att få skulle vilja göra det igen fast åt andra hållet, säger Nicholas Aylott som kallar det ”en icke-fråga”.

– En anledning är att EU hunnit förändras och utvecklas och nu är en mer integrerad union än vad det var för fem år sedan. Dessutom är det osannolikt att Storbritannien skulle få sina särlösningar som de hade tidigare när de var medlemmar, säger han.

Rent tekniskt finns det inga hinder för att Storbritannien ska kunna bli medlem igen, även om många tror att det är otänkbart än på många, många decennier. De senaste åren har statsvetare och experter börjat omvärdera detta något och ser att det skulle kunna gå snabbare till att Storbritannien faktiskt röstar om att gå med i EU igen.

– Jag skulle inte bli förvånad om det händer före 2040, säger John Curtice, professor i politik vid University of Strathclyde, till Politico.

Rent strategiskt är frågan stendöd, förklarar statsvetaren Nicholas Aylott. Premiärminister Rishi Sunak kommer utlysa ett val under året och det finns inget att vinna på att driva en fråga om ett nytt inträde. Labour måste försöka vinna de väljarna i norra och mellersta England som röstade för brexit.

– Även om de allra flesta i Labour troligen tycker att det var ett misstag att lämna EU så finns det väldigt få som ser en poäng att driva EU-frågan igen. Även om det finns ett visst närmande i Storbritanniens förhållande med EU så betraktar jag medlemskapsfrågan som död.

Mest sannolikt blir det snarare ett ganska praktiskt närmande till unionen, tror Aylott.

– Eventuellt kan reglerna på specifika områden förenklas för att handeln med till exempel matprodukter inte ska bli så krånglig, säger han.