Därför måste regeringen höja anslagen för att inte skära ned

På fredagen meddelar regeringen att de höjer anslagen till välfärden. Kommunerna själva menar att allt annat hade varit att skära ned.

Men hur funkar det egentligen? Och vad pratar politikerna egentligen om när de pratar om det finanspolitiska ramverket, reformutrymme och priskompensation

Nästa år tänker regeringen sätta sprätt på 40 miljarder kronor.

Det kunde finansminister Elisabeth Svantesson berätta vid en pressträff på Harpsund i augusti.

Detta är det så kallade reformutrymmet. De pengar regeringen har att röra sig med utöver de löpande utgifter som staten har, och som brukar omfatta runt 1 000 miljarder.

Det fungerar såhär: när ekonomin växer så växer också mängden pengar staten får in.

Med undantag för den kommunala inkomstskatten hamnar nästan alla skattepengar hos staten. Med en större ekonomi blir det fler momspliktiga varor som säljs, fler som får högre lön (den som tjänar mer än 613 900 kronor under 2023 betalar också inkomstskatt direkt till staten) och så vidare. Det leder till större skatteintäkter.

Dessa ”nya” pengar är reformutrymmet: de pengar som regeringen kan göra av med i en budget utan att behöva skära i något annat.

Det föreslås av Konjunkturinstitutet och fastslås sen av regeringen – som Svantesson gjorde på Harpsund i augusti.

Enkelt? Nja, för samtidigt råder återkommande strider om hur stort reformutrymmet faktiskt är.

Konjunkturinstitutet räknade fram 45 miljarder, men Svantesson bestämde som vi tidigare sett att det bara var 40.

Och det finns de som ifrågasätter hur hela systemet fungerar, eller åtminstone varför inga politiker pratar om hur det egentligen fungerar.

– Min poäng är att det här lätt hamnar i bakgrunden när man pratar om reformutrymmet. Hela intresset blir på hur många miljarder som satsas nästa år och på vad, säger Lars Calmfors, nationalekonom och professor emeritus i internationell ekonomi vid Stockholms universitet till Omni.

Detta för oss in på statsbidragen. Det är de pengar som kommuner och regioner får av staten.

På fredagen meddelade regeringen att man höjer de generella statsbidragen till kommuner och regioner med tio miljarder.

– Vi kommer att kunna ta oss igenom det här tillsammans. Det ska inte vara och bli en välfärdskris, sa finansminister Elisabeth Svantesson (M).

Statsbidragen är inte indexerade. Det vill säga: de blir inte automatiskt större och större när ekonomin växer.

Det innebär alltså att om de inte höjs i varje budget blir de istället mindre och mindre. Inte i kronor och ören, men som del av ekonomin. Det slår mot kommuner och regioner.

Och regeringens besked på fredagen är ett trendbrott.

– Om man tittar på de generella statsbidragen så har de legat på samma nivå i fyra års tid, i kronor räknat. Samtidigt har kostnaderna som beror på löner och prisökningar ökat, så statsbidraget har urholkats, säger Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges kommuner och regioner, SKR, till Omni.

Hon menar att regeringar ofta låter statsbidragen minska för att få pengar över till mer synliga satsningar. Pengar som man alltså beskriver som en del av ett ”reformutrymme”.

– Jag kan förstå om man inte vill lägga pengar på välfärden, att man inte vill lägga motsvarande ökningen för löner och priser, men då tycker jag att man kan säga det.

Samtidigt vill till exempel Svenskt Näringsliv helst att pengarna går till annat och att det SKR kallar en nedskärning istället ska räknas hem som effektivisering.

– Fokus måste vara på ökad tillväxt – inte på krisåtgärder. Det som egentligen är viktigast för kommuner och regioner är att vi får fart på tillväxten i Sverige. Då kommer fler i arbete vilket ger ökade skatteintäkter, säger Sven-Olov Daunfeldt på Svenskt Näringsliv tidigare i år.

Lars Calmfors menar i sin tur att regeringar ofta gillar att framstå som att de satsar, trots att de gör tvärt om.

– Nu är problemet att regeringen kan säga att den gör mycket stora satsningar på kommunerna, även om det bara blir mer pengar i kronor och bidragen minskar realt.

Efter finanskrisen på 90-talet var en majoritet av de svenska partierna överens om att det måste bli lite mer ordning och reda för att förhindra nya kriser.

Förhandlingarna ledde fram till den överenskommelse som i dag kallas det finanspolitiska ramverket. Det har visserligen förändrats sedan det började användas under andra halvan av nittiotalet, men i stora drag är det samma sak.

Det är det finanspolitiska ramverket som Elisabeth Svantesson (M) följde när hon presenterade reformutrymmet på Harpsund. En bärande del är nämligen att varje regering först ska bestämma hur mycket pengar man kan göra av med, och först därefter hur pengarna ska fördelas.

Man kan lätt få intrycket att det finanspolitiska ramverket är något slags grundlag, men den vördnad som politiker tycks förhålla sig till det.

Men det är det alltså inte, utan en överenskommelse, som ingen egentligen ens är bunden att följa.

Så sent som 2019 bytte man till exempel ut det gamla överskottsmålet och hängde på ett helt nytt ”skuldankare”.

Överskottsmålet är tydligt definierat. Sedan 2019 är det en tredjedel av en procent av BNP i snitt genom en konjunkturcykel.

Solklart, eller hur?

Enkelt uttryckt handlar det om att Sverige ska gå med vinst och minska sin statsskuld. Inte varje år, nödvändigtvis, men utslaget över lite längre tid.

Till det kommer det så kallade skuldankaret – som säger att Sveriges statsskuld ska röra sig mot 35 procent av BNP.

– Målen kom egentligen till i fel ordning: man började med överskottsmålet och långt senare lade man till ett skuldankare, säger Lars Calmfors.

Nu har också regering och samarbetspartier öppnat för att ersätta överskottsmålet med ett så kallat balansmål, det vill säga att statsskulden ska ligga ungefär still istället för att minska. Något som alltså innebär att staten ska göra av med mer pengar.

Men även om det finanspolitiska ramverket ändras lär årets budget bli återhållsam.

En budget som är stimulerande, det är en som gör av med pengar. Ekonomin kan beskrivas lite som en vattenkvarn: häller man på mer vatten, det vill säga pengar, snurrar hjulet snabbare och kvarnen mal fortare.

Detta är alltså att ”stimulera” ekonomin.

Traditionell nationalekonomisk visdom, från John Maynard Keynes och framåt, har varit att ekonomin ska stimuleras när man är på väg in i en lågkonjunktur.

Sverige gör just nu tvärt om: tvingar fram en lågkonjunktur genom att strama åt ekonomin. Det gör man genom att regeringen håller i pengarna och Riksbanken – som agerar självständigt från regeringen – höjer styrräntorna.

Tanken är att det ska få inflationen att vända nedåt.

– Budgeten måste vara återhållsam och inte driva på inflationen. Den höga kärninflationen är roten till att många nu kämpar med sin ekonomi. Om den inte kommer ner kommer det att skapa problem i samhällsekonomin, sa finansminister Elisabeth Svantesson (M) på Harpsund den 24 augusti.

Nackdelen med detta är då att det blir mindre pengar till saker som nya vägar, skolor, utbildning och äldrevård.

Under onsdagsmorgonen meddelade regeringen att man ger tre miljarder till regionerna i budgeten. Det är dock inte frågan om en uppräkning, utan ett tillfälligt bidrag – även om det den här gången ska få användas till vad som helst.

Och även om stjärnorna står rätt, inflationen är under kontroll och det finanspolitiska ramverket är omförhandlat i framtiden är det många som tror att kommunerna kommer att få fortsätta leva med effektiviseringar.

– Fram till nu har alla politiker på riksnivå älskat det här systemet, eftersom de alltid kan säga att det är en satsning när det höjer anslagen i kronor till kommunerna. Därför har det funnits väldigt svaga incitament att ändra på systemet, säger Lars Calmfors.

En tidigare version av texten gjorde gällande att försvarssatsningen på 27 miljarder var en del av reformutrymmet i höstbudgeten. Det är den inte.

Läs mer