”Aristokraterna” – den politiska adeln som banade väg för Trump

För att förstå hur Donald Trump är på väg tillbaka in i Vita huset för en andra mandatperiod måste man förstå hans väljare. Alla de människor som upplever att den politiska klassens främsta mål är att behålla sin egen position, som ser en ekonomisk utveckling som bara kommer några få till del, och nyhetsmedier som lierar sig med makten.

I tre delar tittar Omni på framväxten av det amerikanska så kallade etablissemanget – och hatet mot det. Är det en förklaring till Trumps framgångar?

Den första delen handlar om hur några få mäktiga släkter de senaste decennierna dominerat amerikansk politik.

Nyckelstaterna svänger till Donald Trumps fördel, och en andra presidentperiod är inom räckhåll. Utifrån en svensk kontext kan det framstå som märkligt, nästan obegripligt. De grundlösa påståendena om valfusk, lögnerna, det aggressiva språket, åtalen, det uppblåsta egot. Hur kan så många amerikaner vilja rösta på någon som Trump?

Omni går i en artikelserie till botten med några av de faktorer som gör honom till det rimligaste alternativet för många väljare.

Vi börjar med en kort tillbakablick på valrörelsen som tog Trump till makten den första gången.

Det kanske inte avgör valet, men blir ett av de mest mytomspunna klavertrampen i Hillary Clintons presidentvalskampanj hösten 2016.

– Jag är det enda som står emellan er och apokalypsen, inleder hon sitt tal på en gala för hbtq-donatorer, medan Barbra Streisand väntar i kulisserna på att få uppträda.

Så småningom kommer Clinton in på Donald Trumps väljare. Hälften, förklarar hon, är det synd om – de som känner sig svikna av det politiska och ekonomiska systemet och är desperata efter förändring. Den andra halvan beskriver hon till publikens skratt så här:

– För att generalisera rejält kan man lägga hälften av Trumps väljare i vad jag kallar korgen för ”deplorables”. De rasistiska, sexistiska, homofobiska, xenofobiska, islamofobiska.

”Deplorables” kan översättas till ”beklagansvärda” eller ”förkastliga”, med en tydlig klang av fördömande och självrättfärdigande.

Clinton backade, i alla fall delvis, från sitt uttalande efteråt. Men frågan hängde kvar – hade hon visat sitt rätta ansikte? Vilken är egentligen hennes syn på vanliga amerikaner? Händelsen förstärkte en vanlig uppfattning om att den liberala eliten ser ner på vit arbetarklass – ett narrativ som Donald Trump byggt mycket av sin framgång på.

Vi spolar fram bandet nästan åtta år. I paniken efter Joe Bidens katastrofala debattinsats mot Donald Trump är det en person det surras mer uppspelt kring som tänkbar ersättare än någon annan. Också hon med ett välbekant efternamn, och som redan bott åtta år i Vita huset.

En opinionsmätning från Reuters-Ipsos i juni bekräftar förhoppningarna: Michelle Obama är den enda demokratiska kandidat som skulle vinna över Donald Trump i ett hypotetisk novemberval mellan de två. Och marginalen är rejäl: 50 procent hade röstat på Obama mot 39 procent på Trump.

Problemet är bara att Michelle Obama själv, som vanligt, inte alls verkar ha någon lust.

– Politik är tufft. Och de som ger sig in i det – precis som med äktenskap, eller att skaffa barn – måste verkligen vilja det. Du måste känna för det in i själen, för det är så viktigt. Jag känner inte detta i min själ, förklarade hon i en intervju med Oprah Winfrey, en annan tung makthavre inom Demokraterna, ett år tidigare.

Många bedömare tror hon faktiskt hade vunnit presidentvalet om hon ställt upp. Detta eftersom hon hade mobiliserat Demokraternas kärnväljare, som älskar henne. Frågan är vad de många amerikaner som känner sig desillusionerade över det politiska systemet, och upplever att ett fåtal har en gräddfil till makten, hade tänkt.

Frågan kanske är tillspetsad, men faktum är att inte mindre än fyra släkter genom historien lyckats inta Vita huset med olika medlemmar: Bush, Adams, Roosevelt och Harrison. Några andra har varit ytterst nära bedriften: Kennedy och Clinton.

Här är några av de mest prominenta släkterna som fortsatt är aktiva.

Redan när Robert F Kennedy inledde sin kampanj för att bli presidentkandidat på 1960-talet fanns en stark intern opinion mot Demokraternas otydliga och informella nomineringsprocesser, skriver statsvetaren Sam Rosenfeld i sin bok ”The Polarizers”. Det ledde till dagens direktdemokratiska system med primärval i båda partierna.

Ändå vänder sig de båda etablerade partierna gång på gång till samma familjer när de söker sina framtida ledare. Varför? Upparbetade kontaktnät är en förklaring. Kändisskap en annan. Att göra sitt namn känt tar tid, och kostar pengar. Partierna – och deras donatorer – vill få avkastning för sina investeringar och satsar därför helst på säkra kort.

Redan spekuleras det i att 18-åriga Barron Trump en dag kommer att bli en potentiell presidentkandidat. Eller för den delen paret Obamas två döttrar.

Kamala Harris gör sitt bästa för att inte ses som en del av denna politiska adel. Hon lyfter gärna fram sin relativt enkla invandrar- och medelklassbakgrund, med en mamma från Indien och pappa från Jamaica.

Hon har också delvis försökt distansera sig från Joe Biden. Mycket av kritiken mot henne som vicepresident – att hon varit väldigt osynlig – har nu visat sig vara det kanske smartaste hon kunnat göra de senaste fyra åren. Hon förknippas inte lika mycket med nuvarande administrationen och har haft möjlighet börja från ruta ett i sin kampanj.

Från republikanskt håll har man försökt att få det att framstå som att hon är inkvoterad som svart och kvinna, och på så sätt blivit en del av det förhatliga etablissemanget. En argumentation som Demokraterna förkastar som både rasistisk och sexistisk.

Problemet för Kamala Harris är bara att det finns någon annan som fortfarande gör rollen som outsider ännu bättre.

Den som skickligast spelat ut kortet att han inte är en del av en korrupt, politisk elit är förstås Donald Trump. Ett av de bärande budskapen i hans första kampanj var att han skulle ”drain the swamp”, rensa träsket, på ”The Hill”, den amerikanska kongressen.

Budskapet används även denna valrörelse. Samtidigt som Republikanerna förändrats i grunden med Trumps totala övertagande av det, har Demokraterna mer och mer kommit att förknippas med det politiska systemet och status quo.

Och den breda misstron mot politikerna handlar om mer än att några enstaka familjer har en gräddfil till Vita huset. Kanske är det snarare ett symptom på det verkliga problemet – att trösklarna för att komma in i politiken är väldigt höga.

Och det är framförallt en sak som rent krasst behövs: En massa pengar.

– En kongressledamot sitter i två år. Man brukar säga att den personen har sju månader att åstadkomma det han eller hon gått till val på att göra. Resten av tiden går ut på att skaffa pengar till nästa val, säger Leo de Bruin till Omni.

Han är svensk USA-kännare, som just nu kampanjar för en republikansk kandidat på delstatsnivå.

För att väljas till ett högt politiskt ämbete krävs i praktiken en förmögenhet – en egen eller någon annans – och få människor har tillgång till den typen av plattformar.

Ända sedan USA grundades har det varit så – de första presidenterna var slavägande aristokrater. I dag är det sällan någon som använder egna pengar. Och de lobbyorganisationer, företag och privatpersoner som ger stora summor till en kandidat gör det förstås för att få något i utbyte, konstaterar Leo de Bruin.

Måste man sälja sin själ för att vinna ett val i USA?

– Ja, i alla fall när det gäller presidentposten eller för att behålla sina ämbeten under lång tid. En genomsnittlig medborgare har all rätt att misstänka att det är något fuffens. Framförallt om man blir institutionaliserad. Biden har ju varit i Washington i 50 år. Förr eller senare blir du en del av etablissemanget och kanske glömmer bort varför du började med politiken, säger Leo de Bruin.

Om den ekonomiska eliten och deras makt över politiken handlar den andra delen i Omnis serie.