Falsk doktorshatt och fattiga adelsmän – fem krascher som brände småspararna

På 1980-talet gjorde Refaat El-Sayed en av de mer spektakulära resorna av en svensk företagsledare. På ett par år gick han från att vara Sveriges rikaste man och årets svensk till att skaka galler.

Historien om bioteknikbolaget Fermenta började med att El-Sayed köpte penicillintillverkaren av Astra 1981. Tre år senare noterades Fermenta på Stockholmsbörsens inofficiella O-lista. Värderingsökningen av bolaget skulle göra dagens techentreprenörer gröna av avundsjuka. 1984 gjordes en emission till 85 kronor per aktie och bara ett år senare gjordes en ny till 336 kronor per aktie.

Småsparare flockades, men de var inte ensamma. Storbolag som Volvo och Handelsbanken engagerade sig också i Fermenta i diverse olika affärer.

Men allt stod inte rätt till skulle det visa sig. Refaat El-Sayed saknade den doktorshatt som han påstått sig haft och resultaträkningarna var manipulerade. En planerad storaffär tillsammans med Volvo och vd Pehr G Gyllenhammar, som eldat på hajpen, gick i stöpet. Kursen klappade ihop och El-Sayed tvingades avgå. Kort därpå dömdes han till sex års fängelse.

Men skam den som ger sig. Efter vistelsen på Asptuna-anstalten gav sig Refaat El-Sayed ut på nya börsäventyr. 1997 blev han vd för ett nytt läkemedelsbolag, Hebi Healthcare, som noterades på NGM.

Även här lyckades han locka ett stort antal ägare och bolagets aktievärde – men även här blev det problem. Bolaget gick i konkurs och nu fick han Interpol efter sig misstänkt för bedrägeri i Egypten dit Hebi flyttat verksamheten. 2015 friades han från de anklagelserna. Enligt uppgifter lever den blivande 80-åringen i dag ett stillsamt liv som pensionär i Täby.

Redan 1980, långt innan smarta telefoner, fick uppfinnaren Bo Löfberg patent för en ny fingeravtrycksteknologi. Efter hans död såldes patentet till Lennart Carlson som skapade Fingerprint Cards 1997 och bolaget noterades ett år senare.

När smarta telefoner dök upp runt 2010 började biometri bli intressant på riktigt. Grundaren Lennart Carlsson klev av vd-rollen och in på scenen kliver Johan Carlström som skulle komma att bli bolagets stora affischnamn – och inte enbart i positiv bemärkelse. Kursgrafen mellan 2009 och 2015 ger en ganska bra sammanfattning av Carlströms vd-karriär på Fingerprint. Under de åren rusade aktien 1 800 procent. Gott så.

Men i december 2014 avgick Carlström efter att Ekobrottsmyndigheten meddelat att han stod misstänkt för grovt insiderbrott. Aktiekursen föll förvisso på nyheten men samtidigt hade fingeravtrycksläsare börjat bli standard i telefoner och Carlström avgång sågs mer eller mindre som en positiv nystart.

Resan upp fortsatte upp ytterligare 1 700 procent det efterföljande året. Bolaget värderades till 40 miljarder kronor och handlades med hög omsättning på OMXS30.

Fingerprint skiljer sig på flera punkter från många andra haverier. Carlström-skandalen hade lite med det efterföljande raset att göra och bolaget var bitvis mycket lönsamt. Genomklappningen berodde i stället på affärsrelaterade händelser.

Carlströms skugga låg i och för sig kvar över förtroendet. Men framförallt hårdnade konkurrensen, ansiktsigenkänning blev hetare än fingeravtryck, marginalerna kom under press och bolagets vinstvarningar avlöste varandra. Och inte minst – värderingen var brutal. När botten nåddes 2018 hade aktien rasat över 90 procent och många småsparare stod kvar med rejäla brännskador.

Carlström då? Precis som Refaat El-Sayed dömdes han och fick sitta inne 1,5 år.

Julian Aleksov hade mest sysslat med handelsvaror, bland annat orientaliska mattor, och reklam när han sprang på den ryska vetenskapsmannen Valery Gorbatchev i slutet av 1990-talet. Gorbatchev hade utvecklat en teknik som kunde underlätta tillverkningen av cellgifter. Aleksov såg potential och de två udda kumpanerna slog sina påsar ihop och grundade Oasmia.

Utvecklingsarbetet drog ut på tiden och kassan var i ständigt behov av att fyllas på. Finansieringslösningarna blev allt mer kreativa. 2019 gick den förre fastighetsmagnaten Per Arwidsson tillsammans med bolaget MGC Capital in med pengar. Det här blev starten på en riktig soppa som slutade med en bitter ägarstrid.

Det hela är en komplex historia som handlar om att MGC Capital fick aktier som kompensation för ett lån – aktier som Arwidsson ansåg sig ha rätt till. Arwidssons läger menade att MGC i princip var ett bulvanföretag kontrollerat av Aleksov med vänner. Aleksov menade att så var det inte alls.

Stämde anklagelserna innebar det att Aleksov stärkt greppet om Oasmia med aktier som han sålt billigt. Dessutom till ett av sina egna bolag med pengar som Oasmia lånat. Men det blev aldrig helt klarlagt vem eller vilka som stod bakom MGC och Aleksov dömdes inte för några brott.

I november 2019 begärde Arwidsson en extrastämma för att byta ut styrelsen. Det svingades vilt från båda lägren och aktiekursen föll. Många småsparare var engagerade i bolaget och stämningen var hätsk på nätforumen.

Den 25 mars hölls stämman i bolagets lokaler i Uppsala. Antalet deltagare räknades till runt hundratalet och den kaotiska tillställningen pågick i över tolv timmar. När stämmoordförande slog klubban i bordet för sista gången hade inte bara styrelsen röstats bort utan även grundaren Julian Aleksov från vd-posten.

Fastighetsräven Arwidsson drog det längsta strået men städjobbet blev omfattande. 2022 bytte bolaget namn till Vivesto som fortfarande finns på börsen. Dessvärre har aktiekursen fortsatt ner.

I juli 2021 var pandemin på sin topp och det var även Aegirbios aktie. Medicinteknikbolaget noterades ett år tidigare och när covidtester lanserades våren 2021 tog en galen kursuppgång fart. Tjurrusningen varade inte mer än ett par månader, men då hade aktien lyft 3 500 procent från noteringen och lockat till sig över 20 000 aktieägare.

Efter lanseringen staplades glada nyheter om stororder på varandra. Den uppmärksamme läsaren kanske redan nu anar vad som komma skall.

Inför noteringen granskade Affärsvärlden bolaget och hissade hela fem flaggor. Två av dessa åkte upp under rubriken ”märkliga avtal”. När röken lagt sig skulle det visa sig att det här var mycket uppmärksamt av tidningens analytiker.

De order som fått Affärsvärlden att höja på ögonbrynen hamnade aldrig på slaktbänken. Men de som kommunicerades efter lanseringen av covidtest gjorde det med besked.

När avtalen som bolaget benämnt som ”vattentäta” summerades och jämfördes med kvartalsrapporterna stämde det inte riktigt. Eller rättare sagt inte alls – 5 miljoner i omsättning under det första halvåret jämfört med kommunicerade order om 900 miljoner kronor.

Strul med partner som skulle få varorna till Asien och leveranser som fastnat i tullen tvingade bolaget att backa från prognosen om intäkter under 2021.

Men det var inte allt. Samma dag som bolaget meddelat ännu en stororder avslöjade Uppdrag granskning kopplingar mellan bolagets affärspartner och aktörer i Sveriges största bedrägerihärva – ”mobilhärvan”.

Härifrån blir det rörigt. Misstankar fanns att de ljusskygga aktörerna i distributionsledet använt de positiva nyheterna för att själva handla i aktien och sålt innan det havererade. Än värre var att ett bolag kopplat till den ene grundaren och senare vd Bradley Messmer var ett av bolagen som sålde i tid och gjorde sig en hacka på 5 miljarder kronor.

EBM startade flera utredningar rörande svindleri och insiderbrott, men ingen har dömts. Finansinspektionen har dock delat ut sanktioner till bolaget och enskilda personer för brott mot marknadsmissbruksförordningen. Ärendet stannar alltså vid misstankar, indicier och kraschad kurs.

”Team Moyne” bestod av Joachim Posener, hans kusin Thomas Jisander, Peter Mattsson, Lindsay Smallbone och Jonathan Guinness, eller Lord Moyne. En brokig skara som gått till historien som rollbesättningen i en av Sveriges största företagsskandaler – Trustorhärvan.

1997 hade gänget tagit sikte på investmentbolaget Trustor. Men det fanns ett problem – Team Moyne hade inga pengar. Men pengar fanns i Trustors kassa och genom ett avancerat upplägg med Peter Mattsson som bulvan lyckades de köpa aktier, göra Lord Moyne till största ägare och betala med bolagets egna pengar. Genialt men högst olagligt.

Det som gör Trustorhärvan unik är att det inte var något litet skruttbolag som plundrades – Trustor var ett relativt stort och anrikt bolag med rötter i den svenska industrin. Bolaget hade dock fallit lite i glömska bland investerarna. Man satt på mycket pengar efter att portföljbolag sålts av, men få idéer till nya investeringar. När Team Moyne dök upp som ägare sågs det av marknaden som en möjlig uppfräschning och aktien steg.

Under sommaren 1997 slussades runt en halv miljard ut ur bolaget. Gänget hade smak på det goda livet och en inte oansenlig summa brändes på lyx och fest på franska rivieran. En hel del försvann dock till svårspårade konton i Luxemburg, men mycket har hittats och Lord Moyne tvingades betala tillbaka de 100 miljoner som han senare sålt aktier till övriga lagkamrater för.

Jisanders roll i härvan ledde till en fängelsedom men Posener har lyckats hålla sig undan och nu är ärendet preskriberat. Lord Moyne har däremot aldrig dömts för några brott. En del menar att Posener och hans kumpaner behövde en seriös frontman, en harmlös figur som inte skulle göra någon nervös. En aristokrat med anrika rötter och begränsad förmögenhet tycktes perfekt. Vad som fick Moyne att hoppa på erbjudandet är oklart. Själv menar han att han blev förd bakom ljuset.