”I en flummig ledarskapssekt fick jag hopp om mänskligheten”

Vad betyder egentligen begreppet ”commitment”? Det fick Allbrights vd Amanda Lundeteg fundera på under en träff för ledarskapsutveckling. Svaret blev inte alls som hon hade tänkt sig.

Amanda Lundeteg är en av Omni Ekonomis julkrönikörer – ett gästspel från näringslivet för att förgylla din helgläsning.

Vi sitter i en ring och känner värmen från brasan. Elden fyller egentligen inget basbehov utan är bara till för stämningen. Någon av oss konstaterar att just i denna stund må vi väl vara längst upp på Maslows behovstrappa. Jag skäms lite, hur hamnade jag här.

Vi är främlingar i ett rum som enbart vet varandras förnamn. De välvalda outfitsen och det tillbakalutade kroppsspråket får mig ändå att förstå att det här är människor som är vana att ta plats. De är sannolikt höga chefer eller ägare som sällan är anonyma. Men i det här rummet är vi det. Titlar, arbetsplatser, gemensamma bekanta - det finns inte, eller det är i vart fall inget vi pratar om. Det enda som binder ihop oss är att vi just nu är här för att utvecklas. Få bättre koll på oss själva. Bli bättre chefer.  

Jag tittar på männen med snabba skor och tänker att de nog jobbar inom finans, eller på nån start-up. Kvinnorna är mer svårplacerade, men sannolikt är de rätt ärtiga karriärister allihop. Jag, den enda icke-vita kvinnan, uppväxt långt bort ifrån Stockholmsdialekten, känner mig som en udda fågel i sammanhanget. Jag tänker att jag nog aldrig hade hängt med någon av de här människorna utanför det här rummet.

I första övningen sitter jag knä mot knä med en man och tittar honom djupt i ögonen i flera minuter under total tystnad. Vi har svårt att hålla oss från att börja flina. Undra om han också funderar på om han precis blivit invigd i en märklig sekt?  

Kursledarna ber oss fundera kring begreppet ”commitment”, vad betyder det ordet för oss? När är vi committade? När är vi inte det? Vad skulle vi vilja committa mer till i livet?  

Jag provpratar lite med mannen mittemot och sedan är det dags att dela i storgrupp. Jag känner mig hyfsat säker på ämnet eftersom jag vigt mitt unga vuxna liv åt att arbeta med jämlikhetsfrågor. Jag är snabb ut med att inta scenen.

När jag öppnar munnen så berättar jag inte alls om fördelarna med jämlikhet, i stället hör jag hur jag börjar prata osammanhängande om hur less jag är på allt och alla. Hur irriterande det är att människor är så upptagna med sina egna karriärer, att höja sina egna redan astronomiskt höga löner, och att kämpa för att producera skit som förstör klimat och spär på klyftor. Att folk är så himla ego och sig själv närmast samtidigt som det finns människor därute som kämpar för att klara vardagen.  

Jag stannar upp, kränkte jag just alla i min grupp?

Jag möter försiktigt deras blickar. Några ser lite plågade ut, några ögon är blanka.   

Jag fortsätter berätta om att jag också är en hycklare. Om att det just nu pågår en humanitär kris på Sri Lanka och att mina föräldrar behöver ännu mer pengar från mig och helst vill de skicka mina lankesiska syskon till Sverige. Att jag borde bidra mer men inte gör det.  

Nu tåras även mina ögon och jag sätter mig ner.  

Person efter person delar med sig till gruppen. Vissa brinner starkt för något. Andra är avtrubbade men vill brinna, komma närmare nån sorts inre kärna, sina värderingar. De professionella fasaderna ger vika och något mer osäkert, sårbart och äkta träder fram.

Tiden går, vi träffas ett dygn varje månad. Vi mediterar, vi skakar, vi pratar, vi förändras - på djupet. Vi är flera som har gjort upp med osunda beteenden, och starka föreställningar om oss själva och i mitt fall även om andra. Den flummiga sekten visade sig vara nåt så konkret som en utvecklande mötesplats. Jag märker också hur min bild inne i bubblan påverkar hur jag ser på snabba skor och ärtiga karriärblickar utanför bubblan.

Jag är lite mindre less, har lite större hopp om människor, och för över lite mera pengar till familjen på Sri Lanka.

Bakgrund | Amanda Lundeteg

• Vd för jämställdhetsstiftelsen Allbright och bokaktuell med romanen ”Arvet du fick”
• Har tidigare varit styrelseledamot i Kungliga Dramatens och Stockholms kvinnohistoriska museums styrelser samt juryledamot Raoul Wallenbergpriset
• Toppat flertalet listor, däribland TCO:s ”Framtidens 99 mäktigaste”, DI:s ”Näringslivets viktigaste kvinnor” och Ledarnas ”Framtidens kvinnliga ledare”
• Modererar och föreläser, tidigare bland annat på TEDx

Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.