Kartor och siffror: Därför är Iran än så länge vinnare i slaget om oljesundet

Hormuzsundet är en av världens mest omskrivna platser sedan Irankriget inleddes. Att en fjärdedel av världens olja passerar genom sundet gör det till en av de viktigaste sjöfartsrutterna på planeten.

Irankriget är ansträngande för flera råvarumarknader. Genom sundet passerar en betydande mängd fossilgas och aluminium. Blir kriget långvarigt hotar en global matkris eftersom en tredjedel av världens gödselmedel, inklusive svavel och ammoniak, måste ta vägen genom Hormuzsundet.

Sedan Iran hotade att ”sätta eld” på allt som passerar genom sundet har mängden fartyg som passerar störtdykt. Världens största containerrederier MSC och Mærsk har pausat trafiken.

Att Hormuzsundet är helt stängt för trafik är en sanning med modifikation. Färsk data på onsdagen visar att totalt runt tolv miljoner fat olja passerat genom sundet sedan krigsutbrottet den 28 februari. Allt är iransk olja med slutdestination Kina.

Siffrorna kommer från analyssajten Tankertrackers. Den övervakar trafiken genom satellitbilder och kan därför fånga upp de fartyg som stänger av sina spårningssystem.

Oljefälten i Gulfstaterna och Irak har få andra vägar ut i världen. De som finns är behäftade med sina egna geopolitiska och logistiska problem.

Den så kallade öst-väst-ledningen i Saudiarabien är en av de viktigaste alternativa exportvägarna för oljemarknaden. Genom den kan motsvarande sju miljoner fat tas tvärs över Saudiarabien till hamnen Yanbu vid Röda havet. Sedan krigets början utnyttjas den på full kapacitet. Ledningen är dock sårbar för attacker från såväl Iran som Jemen.

Röda havet har dock sin egen flaskhals i form av Bab al-Mandab-sundet mellan Jemen och Djibouti. Svårigheten att navigera genom sundet, 30 kilometer i sin smalaste del, har gjort att det kallas tårarnas port. Det var innan Irans vänner Huthirebellerna börjat beskjuta fartyg med raketer och kryssningsrobotar.

En annan väg runt Hormuzsundet är oljeledningen mellan Habshan i Förenade arabemiraten till hamnstaden Fujairah vid Omanbukten – alltså utanför Hormuzsundet. Med en maxkapacitet på 1,5 miljon fat per dag kan den inte avhjälpa oljekrisen, men kanske lindra den.

”Världen behöver dessa oljeledningar mer än någonsin”, förkunnade Wall Street Journal häromdagen.

Hormuzsundet är än så länge ett strategiskt bakslag för USA i kriget. Oljeexporten är lamslagen för de allierade Gulfstaterna medan Iran ökar sin export via fartyg i den kinesiska skuggflottan som USA inte vågar röra.

Att öppna sundet för normal trafik, alltså 20 miljoner fat olja per dag, är ingen enkel sak. Farlederna är två sjömil breda och fartyg är sårbara för iranska attacker från öar eller den bergiga kusten.

Irans flotta har i stor utsträckning slagits ut av USA:s och Israels bombningar. Men någon flotta behövs inte för att skapa kaos i sundet. Iran kan attackera oljetankrar med båtar, ubåtar eller någon av de 10 000 drönare man producerar varje månad. Nyligen kom uppgifter om att Iran placerar ut minor i Persiska viken.

USA kan och kommer möjligen att kunna erbjuda något slags evakueringsstyrka som kan ledsaga oljetankrar ur Persiska viken. Det lär dock bli en dyr historia. Tom Sharpe, tidigare befälhavare i brittiska flottan, säger till Reuters att det troligen skulle krävas sju eller åtta jagare för att eskortera tre eller fyra fartyg om dagen. Det förutsätter också att ubåtshotet är avvärjt och att minröjning har skett.

För att upprätthålla normal trafik i flera månader krävs troligen ännu mer militära resurser. Samtidigt räcker det att en oljetanker kör på en mina eller träffas av en drönare för att försäkringsbolag och rederier ska stoppa trafiken. Hormuzsundet blir därmed en illustration av hur asymmetrisk krigföringen i sundet är.

Alternativet är att USA sväljer försäkringskostnaderna, något Trump redan har öppnat för. Det blir inte heller billigt. Storbanken JP Morgan Chase bedömer att det skulle kosta 352 miljarder dollar för att försäkra de runt 200 oljetankrar som uppges vara fast i Persiska viken just nu.

Försäkringsfrågan är heller inte huvudsaken. Skälet till att besättningar undviker Hormuz är inte priset, utan rädsla för att bli attackerad av Iran. För att fartygen ska börja stäva mot Omanbukten igen måste säkerheten garanteras.

– Det måste finnas en tilltro till att Irans förmåga att fortsätta kriget har minskat, säger Matt Wright vid analysfirman Kpler till CNBC.

Det kommer allt fler tecken på att Irankriget var hastigt påtänkt och i vissa delar oplanerat. Framför allt gäller detta Hormuzsundet. Enligt uppgifter till New York Times är Trumpadministrationen förvånad över att Iran lyckats stoppa trafiken och därmed skapat panik på energimarknaden.

”De hade INGEN PLAN. Jag kan inte gå in närmare på hur Iran blockerar sundet, men kort sagt vet man just nu inte hur man ska öppna det igen på ett säkert sätt”, skrev den demokratiske senatorn Christopher Murphy på X efter att Trumpadministration gett kongressen en krigsuppdatering på tisdagen.

Det är något som oroar säkerhetsexperten och MIT-professorn Caitlin Talmadge. En rationell amerikansk strategi för Hormuzsundet hade varit att attackera Irans minlager och minläggare dag ett. Nu är risken att Iran har distribuerat minorna till tusentals småbåtar längs hela kusten.

USA är fullt kapabla att röja minorna, men det kräver tid och helst fred. Efter Gulfkriget 1991 tog det 51 dagar att röja 907 irakiska minor. Om Iran lyckas få kriget att fortsätta måste amerikanska minröjare arbeta under ständig risk för beskjutning.

”Det är ett väldigt snårigt militärt problem utan en enkel lösning, givet geografin vid Hormuz”, skriver Talmadge.