”Marknaden fladdrar som en gardin – bedrägligt att luta sig”

På finansmarknaden finns inga tydliga spelregler eller stabilitet – bara illusionen av den. Den insikten är mer relevant än på länge, skriver makroekonomen Karin O’Connor i en gästkrönika.

När USA bombar mål i Iran reagerar finansmarknaderna direkt. Läget i Mellanöstern är fortfarande oklart och ingen vet ännu hur långt konflikten kan eskalera. Oljepriset stiger. Valutor svänger. Börser faller ena dagen för att studsa tillbaka nästa. Guldpriset rör sig uppåt när investerare söker trygghet. Reflexen sitter i ryggmärgen. Marknaderna reagerar blixtsnabbt och flockbeteendet förstärker varje rörelse.

Det får mig att tänka på något jag fick höra när jag var relativt ny i finansbranschen under turbulensen på valutamarknaden i början av 1990-talet. Efter ännu en kaosartad handelsdag lutade sig min chef tillbaka i stolen vid handlarbordet, nästan liggande så långt bak att huvudet var i höjd med golvet. Han rökte en cigarett. Röken låg tät i rummet. Skärmarna blinkade frenetiskt och telefonerna ringde oavbrutet. Faxen spottade ut bekräftelser på gjorda affärer.

Han satt tyst en stund och tittade upp mot taket.

Sedan sa han: Kom ihåg en sak. Det går inte att luta sig mot en gardin.

Jag måste ha sett frågande ut. Han fortsatte:

På avstånd kan en gardin se stabil ut. Den hänger där, rak och stilla. Men, försöker du luta dig mot den faller du rakt igenom.

Poängen var brutalt tydlig i sin enkelhet. På finansmarknaden finns inga tydliga spelregler, ingen stabilitet, bara illusionen av den. Det gäller därför att vara både kvicktänkt och snabbfotad, en kombination som varit en framgångsfaktor under hela min karriär. Och, nu är den insikten mer relevant än på länge.

Vi har gått från en värld där ekonomin satte tonen till en värld där geopolitiken gör det. Den största risken just nu är inte kriserna. Den största risken är att vi lever kvar i en värld som inte längre finns. En värld där vi ritar upp analyser och prognoser, som om den geopolitiska turbulensen vore ett undantag och inte den nya normaliteten.

Faktum är att det som tidigare var utrikespolitik har blivit makroekonomi.

Men, effekten ser olika ut beroende på var i världen man befinner sig. USA är i dag världens största oljeproducent och påverkas därför mindre negativt av stigande energipriser. Europa och stora delar av Asien är däremot beroende av importerad energi och därmed mer sårbara när konflikter driver upp kostnaderna.

Geografi har blivit makroekonomi. Under tre decennier efter kalla kriget såg världen annorlunda ut. Global handel växte nästan dubbelt så snabbt som världens BNP och ekonomisk integration sågs som ett sätt att minska konflikter. När Kina gick med i WTO 2001 symboliserade det en början på en ny epok; integration i stället för rivalitet. Den epoken är över. Nya maktstrukturer tar över, och krav på självständighet ekar.

Antalet handelsrestriktioner i världen har nästan tredubblats sedan slutet av 2010-talet enligt IMF. Samtidigt har de globala försvarsutgifterna nått över 2 400 miljarder dollar, vilket är den högsta nivån någonsin, enligt Sipri.

Makroekonomi och geopolitik har smält samman.

Det betyder inte att ekonomin slutar fungera, utan den är sammanflätad. Det innebär att den stabilitet som investerare, företag och politiker använt som grund för sina prognoser inte längre kan tas för given. Mycket talar för att det geopolitiska läget kan bli värre innan det blir bättre. Och då kommer marknaderna fortsätta att röra sig snabbt, ibland brutalt kraftfullt.

Det går inte att luta sig mot en gardin.