”Sluta hyckla – blocken borde enas om ISK”

Det finns flera argument till varför ISK-sparande förtjänar långsiktiga förutsättningar. Bästa vore om politikerna kom överens om att inte röra sparformen på minst tio år, skriver aktieprofilen Albin Kjellberg i en gästkrönika.

Sedan ISK lanserades 2012 har det blivit en enorm folklig succé. Cirka fyra miljoner svenskar har ett ISK vilket är fantastiska siffror och visar på ett stort intresse för sparande och investeringar – i både slott och koja. Flera länder sneglar avundsjukt på ISK som lockat så många att spara och investera, och bland annat verkar Polen nu ta efter med en snarlik reform. Trots succén har politikerna flera gånger om försämrat förutsättningarna för ISK och i Socialdemokraternas skuggbudget för 2026 föreslås ytterligare försämring. Samtidigt som de flesta politiker skulle stämma in i att ett bra sparande ska vara långsiktigt, så tycks de inte kunna ge långsiktiga förutsättningar till spararna. Det är hyckleri.

Det finns flera argument till varför ISK förtjänar att sluta försämras och istället få långsiktiga förutsättningar som ger spararna en tydlig spelplan för just ett långsiktigt sparande. Det första är att sparformen lyckats nå ut brett. En del invändningar mot ISK antyder att det skulle vara en reform som bara förenklat för superrika, men att alla dessa fyra miljoner som har ett ISK skulle vara superrika, ja, det förstår nog de flesta är helt orimligt. Det gamla systemet, med massor av pappersarbete och deklaration däremot, det gynnade akademiker som begrep hur det fungerade eller superrika som hade råd att ta hjälp med deklarationen. Att få bort det administrativa hindret och göra beskattningen automatisk och enkel har varit en viktig succéfaktor för att sparformen ska nå ut brett.

Ett annat argument till varför det finns en gräns för hur långt man kan försämra ISK, är att det måste vara tydligt fördelaktigt gentemot traditionell beskattning för att det faktiskt ska vara lönt att använda. Det pratas ibland om “skatterabatt” vilket är rent nonsens. Vill man på ett ohederligt sätt blanda korten kan man definitivt jämföra investeringssparkontots dryga 1-procentiga schablonskatt mot den traditionella vinstskatten på 30 procent så låter det som en enorm skillnad. Men det väsentliga är att skatten på ISK betalas på hela kontovärdet, medan vinstskatten om 30 procent för det traditionella alternativet enbart betalas på vinst. Dessutom får man i det traditionella alternativet göra avdrag för förluster.

2020 och 2021 var börsen glödhet och det lockade väldigt många nya sparare till aktier och aktiefonder. Efter det följde ett iskallt 2022 då många av dessa förlorade pengar. Ändå tickade schablonskatt in till staten från dessa konton. Med det traditionella skatteskalet hade de i stället samlat på sig förlustavdrag och inte en krona hade tickat in till staten. ISK är alltså extremt oförmånligt för spararen under dåliga börsår, snudd på uselt. För att du ska välja någonting som stundtals är extremt oförmånligt så är det klart att det andra stunder måste vara riktigt förmånligt för att ändå locka folk att använda det. ISK måste utvärderas över en hel börscykel, med både toppar och dalar, inte bara under ett bra, enskilt, börsår och säga “hej, kolla vad förmånligt det var med ISK i år”.

Slutligen är långsiktigheten ändå det viktigaste argumentet. Nästan alla är med på att ett sparande i aktier eller aktiefonder bör vara långsiktigt på grund av börsens volatilitet. Därför är det också viktigt att förutsättningarna runtomkring också är långsiktiga. Ska beskattningen konstant ändras, så finns risken att spararna behöver byta fram och tillbaka vilket kommer tvinga fram försäljningar och köp som man kanske inte vill eller bör göra. Utan det måste finnas förutsättningar att få vara långsiktig med sina investeringar, utan att hattande med skatten gör att man behöver byta fram och tillbaka. Därför vore det bästa om politikerna gick blocköverskridande och kom överens om att inte röra ISK på minst tio år. Det skulle underlätta för alla.

Läs mer om och av Albin Kjellberg: