Sprinchorn: Bred uppgörelse om energin vore det bästa
Energifrågan är den viktigaste för Sverige som innovationsnation. Vi skulle må bra av politisk stabilitet och långsiktiga spelregler, skriver TIN Fonders Erik Sprinchorn i en gästkrönika.
Miljöpartiet (MP) uppstod ur miljörörelsen och kärnkraftsmotståndet. Man kan mycket väl ställa sig frågan cui bono?* och personligen kan jag inte skaka av mig obehaget kring ryska påverkansoperationer under det kalla kriget. Trots det måste man uppmärksamma och uppskatta den tydliga profil som skapades i och med själva namnet och den politiska kraft som det förde med sig. Jag tror alla kan vara överens om att det inte varit lämpligt att köra på i ullstrumporna med ökande utsläpp och ensidigt fokus på tillväxt och konsumtion.
Så länge MP var en fristående kraft fungerade de som ett dåligt samvete för övriga partier, vilka successivt skärpte till sig på miljöområdet. I en perfekt värld hade de kunnat sporra större partier till en bred uppgörelse kring energifrågan med en bred mix av fossilfria energislag som kunde ha möjliggjort fortsatt elektrifiering av industri och transporter. Om man på riktigt hade tänkt globalt och agerat lokalt skulle man också till exempel ha kunnat adressera Sveriges tio största utsläppare av koldioxid med fokuserade investeringar, till exempel i sequestriering. På så sätt skulle nationens totala utsläpp av CO2 ha kunnat minska med bortåt 90 procent.
I stället fick vi med en kombination av Socialdemokraterna (S) och MP i regering nedlagda kärnkraftverk, energikris och innehållslösa symbolåtgärder som plastpåseskatt. Sveriges möjliga lilla bidrag till klimatet globalt ligger snarare i utveckling och export av smart teknik än i att såga av den gren vi sitter på. Innovation ger välstånd, en förutsättning för ett fortsatt arbete för en hållbar framtid.
Nu har vi precis haft ett val där ett annat enfrågeparti med klatschigt namn vunnit framgångar. I motsats till MP har inte Sverigedemokraterna (SD) historiskt fungerat som ett dåligt samvete för etablerade partier och som successivt påverkat dem i en mer hållbar riktning. Tvärt om. Beröringsskräck och ostracering blev metoderna för andra politiker att hantera denna nya kraft med minst lika tveksamt ursprung som MP. Snarast blev tendensen fram till ganska nyligen att dubbla insatserna på migrationsområdet. Att ens andas om att volymer spelar roll misstänkliggjordes på hårdast möjliga sätt.
Syndarna inom politiken må ha vaknat (eller inte) under den senaste mandatperioden. Personligen tror jag att Moderaterna (M) och S kunde ha motat Olle i grind för länge sedan om de inte brutit sin pakt på migrationsområdet. SD kunde ha varit ett parti av liknande storlek som MP i stället för som nu näst största parti. Oavsett vilket tror jag det vore lika dåligt att släppa in SD i en regering som det blev med MP. I värsta fall får vi se symbolpolitik i nivå med plastpåseskatten – kanske skatterabatt för alla som har folkdräkt på midsommar?
Klokare personer än jag har argumenterat för en regering bestående av M och S. Som en stabil lösning i en orolig värld med krig i Europa, en Nato-anslutning att hantera, en energikris att lösa och med kommande konjunkturhot att adressera. Mandaten summerar lämpligt nog till precis 175. I bästa utfall en kombination av maktvana och kompetens. Av en mängd skäl kommer en sådan kombination knappast att hända. Kanske kan ansvariga politiker ändå se till att hitta smidiga, breda och långsiktiga lösningar som gynnar alla och som inte skapar låsningar i övrigt.
Sverige som innovationsnation skulle må bra av politisk stabilitet och långsiktiga, vettiga spelregler och beslut. Viktigast är energifrågan. Liv är energi och energi är liv. Om vi inte har energi till rimligt pris kommer vi inte att orka med alla andra satsningar som behövs.
Användningen av el i Sverige har
i princip stått still de senaste 30 åren men kommer – om vi ska elektrifiera transporter – att öka kraftigt under de närmaste 30 åren. Alla energislag behövs, men framför allt saknar vi fossilfri baskraft. Det vill säga kärnkraft, för ingen vill väl offra de sista älvarna?
* Cui bono? betyder ”vem tjänar på det?” och syftar här på hur en stat vars främsta (i stort sett enda) intäktskälla är fossil energi är väldigt intresserad av att kunderna inte ska skaffa sig alternativ och därför aktivt stöder alla organisationer som agerar i enlighet med denna önskan.
Bakgrund | Erik Sprinchorn
• Förvaltar TIN Fonder sedan starten 2019
• Har många års erfarenhet av aktieförvaltning, bland annat på Swedbank Robur
• Skriver om marknaden och marknadssentiment en gång i månaden.
Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.