Striden om det gröna stålet – vad handlar det om?

Hybrit och H2 Green Steel – förkortat H2GS – är två separata projekt med i princip samma mål: att tillverka fossilfritt stål i stor skala.

Hybrit är ett samarbete mellan två statliga jättar och en privat: gruvbolaget LKAB, energibolaget Vattenfall samt ståltillverkaren SSAB. H2 Green Steel, å sin sida, är ett privat initiativ startat av bland annat riskkapitalisten Harald Mix och investmentbolags-vd:n Carl-Erik Lagercrantz.

Både Hybrits och H2GS processer går i grova drag ut på att genom elektrolys – alltså att medelst elektricitet sparka igång en kemisk process – av vatten framställa vätgas. I nästa steg blandas vätgasen med järnmalm, och resultatet blir bland annat järnsvamp i olika storlekar, kallat DRI – Direct-reduced iron. Det förs sedan in i en ljusbågsugn och blir till stål som kan förädlas vidare.

Teknologin existerar redan på andra ställen, men det som är nytt i det här fallet är att hela baletten drivs av fossilfri elektricitet.

Det är också därför båda projekten har valt att slå ner sina bopålar i just de norra delarna av Sverige, där tillgången till förnybar energi är god och elen är förhållandevis billig. Hybrit har sin demonstrationsanläggning i Gällivare, medan H2GS har siktet inställt på Boden.

H2GS har också en rad riktiga tungviktare i ryggen. Tidigare i höstas aviserade H2 Green Steel att man tagit in ytterligare 18 miljarder kronor från bland annat Wallenbergbolaget FAM, statliga Andra AP-fonden och AMF.

De senaste turerna kring ambitionerna om fossilfritt stål är den regelrätta sågningen från nationalekonomen Magnus Henrekson – som tidigare kritiserat satsningarna i norr – och ekonomidoktorn David Sundén. Slutsatserna publicerades i en rapport från nystartade Skandinaviska policyinstitutet och har bland annat finansierats av tungviktare som Christer Gardell, Rune Andersson och Carl Bennet.

I rapporten dömer författaren Sundén och projektledaren Henrekson ut båda projekten som i princip meningslösa sedelstrimlare.

Ekonomerna ser en mängd problem med allt från upplägg och marknad till teknik och resultat.

Det pekas bland annat på att den globala stålindustrin är fastlåst i sina traditionella utsläppsbjässar till masugnar under minst 50 år framöver. Framför allt stålverken i Kina och Indien har relativt nya masugnar med lång återstående livslängd. Därför lär det ta ända till 2070 innan världens alla masugnar har fasats ut till förmån för den nya potentiella tekniken.

Och på tal om tekniken. I rapporten framhåller Henrekson och Sundén att den teknik som används hos både Hybrit och H2 Green Steel redan är utvecklad och kommersialiserad på sina håll, och att ny teknologi redan är på uppsegling. Utvecklingstakten skulle kunna innebära att det finns nyare, effektivare och billigare teknologi till buds lagom till dess att vätgasprocessen visat sig vara konkurrenskraftig.

Eftersom både Hybrit och H2GS öst ner alla sina ägg i vätgaskorgen, skulle det i sin tur kunna innebära en hel massa miljarder upp i rök om teknologin blir föråldrad.

Dessutom är man i rapporten skeptisk till att man kan få tag i tillräckligt högkvalitativ järnmalm som behövs för att resultatet – stålet – ska bli hållbart och bra. Det lär bli huggsexa om insatsvaran DR-pellets, som LKAB ska tillhandahålla. Det lär i sin tur leda till högre priser på världsmarknaden och rätt vad det är har premien gått upp i rök, menar man.

Lite samma bekymmer ventileras när det gäller upplägget. Det faktum att både Hybrit och H2GS har valt att slå ner sina bopålar i Norrland har man motiverat med tillgången till fossilfri energi och billig el. Men den elåtgång som beräknas – närmare 70 TWh per år för LKAB:s järnsvampstillverkning – är mer än vad dagens system klarar av. Det riskerar att skaka om hela den nordiska elmarknaden och driva upp elpriset så pass att det ”kannibaliserar” på övriga satsningar i regionen och gör dem olönsamma.

Summa summarum, enligt David Sundén och Magnus Henrekson: LKAB borde inte vända sin värdefulla järnmalm ryggen, och H2GS borde helt enkelt lägga ner.

Kritiken mot kritiken lät – måhända föga överraskande – inte direkt vänta på sig. H2 Green Steels vd Henrik Henriksson gick ut i Dagens Industri och proklamerade att rapporten har missat några viktiga poänger, exempelvis klimatförändringarna.

– Planeten håller på att brinna upp och vi har inte tid att vänta, som han så kraftfullt uttryckte sig i intervjun.

Han pekade även på det faktum att den tyska biljätten BMW har skrivit ett bindande kontrakt med H2GS med en kännbar premie. Dessutom finns det redan en så pass stor efterfrågan på grönt stål att affärsrisken på det stora hela inte blir så stor som rapporten verkar utgå ifrån.

Även från Norrbotten hade synpunkter på det faktum att rapporten presenterades i Malmö, av Sydsvenska handelskammaren. Långt ifrån händelsernas centrum, alltså.

Linda Nilsson, vd för Norrbottens handelskammare, sa till DI tidigare i veckan att diskussionen är ”olycklig” och att den ”spär på polariseringen” mellan landsändarna.

– Håller vi på och tjafsar internt kommer det här att ske någon annanstans. Tyvärr.

Bland tidningsskribenterna har det lutat mer åt att instämma i kritiken mot projekten. Svenska Dagbladets Peter Wennblad menar att allt är uppbyggt på svarta ogenomträngliga lådor av information och kallar det ”ett roulettbord där Hybrit väljer nummer och Sverige betalar insatsen.” Realtids Per Lindvall ser en ”uppenbar risk för ett uppenbart rejält självmål” i satsningarna.

DI:s Tobias Wikström gick steget längre och klassade rapportens slutsatser som ”förödande”, medan Norra Skånes Ola Tedin i en ledare varnade för risken för att det gröna stålet kan bli ”ett ekonomiskt svart hål”.

Harald Mix poängterade i en intervju med Svenska Dagbladet i september att H2GS inte är något vanligt projekt som han tänker kliva ur och ta hem vinsten i senare.

– Jag har gjort en väldigt stor personlig investering i det här och jag har ingen investeringshorisont på projektet.