Timmar från härdsmälta – vad hände egentligen vid brittiska budgetkaoset?

Det var med omvärldens blickar riktade mot sig som den brittiske finansministern Jeremy Hunt i dag presenterade landets nya budget. Det blev inte en lika dramatisk föreställning som senast – och tur var väl det.

Få har säkerligen glömt hur det gick för ett par månader sedan, när hans föregångare Kwasi Kwarteng la fram en budget som fick hela den globala finansmarknaden att snudd på kantra. Men vad var det egentligen som hände?

Scen:

Storbritannien, september 2022. Landet har precis börjat andas ut efter en två år lång pandemi som tagit över 200 000 personers liv och slagit hårt mot den ekonomiska tillväxten.

Tillväxt och tillväxt, förresten – en mer korrekt beskrivning kanske är att pandemin har lagt sten på börda på en tillväxt som ännu inte lyckats hämta sig efter en flera år lång och periodvis stökig brexitprocess. Statsskulden är hög och de offentliga stöden under pandemin har grävt stora hål i statskassan.

Som om inte det vore nog har parlamentet fått nog av premiärminister Boris Johnsons otaliga klavertramp. I juli förlorade han en misstroendeomröstning och Storbritannien har i september 2022 precis fått en ny premiärminister i Liz Truss. Som ny finansminister har hon tagit in sin gamle vapendragare och ”politiska själsfrände” Kwasi Kwarteng.

Truss har under sin valkampanj lovat att fokusera på att sparka liv i den ekonomiska tillväxten igen och navigera landet genom den snåriga tillvaron av hög inflation och skenande energipriser.

Vid den här tidpunkten är inflationen uppe över 10 procent, för första gången på över 40 år, med energipriset som en av de tyngsta bidragande orsakerna.

Den 23 september gör Kwasi Kwarteng så sitt första framträdande i det brittiska parlamentet. Inför en fullsatt sal och med tv-kamerornas linser riktade mot sig meddelar han med stort eftertryck att han har för avsikt att helt slopa marginalskatten för dem med högst inkomster. Detta samtidigt som regeringen även ska dela ut elprisstöd till hushållen. Bland annat.

Han framhåller att skattesänkningarna behövs för att öka Storbritanniens konkurrenskraft, skapa arbetstillfällen och förbättra levnadsstandarden för britterna.

När anförandet är klart har Kwarteng lagt fram skattesänkningar och stöd motsvarande 45 miljarder pund, utan att redogöra för hur det ska täckas upp i budgeten. Något uttalande från den brittiska budgetöversynsbyrån syns heller inte till – det fanns det inte tid för, ska Liz Truss hävda senare.

När det står klart för finansmarknaden att regeringen verkar ha för avsikt att öka sitt budgetunderskott ännu mer, utbryter panik. Pundet rasar och når snabbt nya bottenrekord mot dollarn, medan Londonbörsens huvudindex FTSE 100 tappar flera procent.

Den 30-åriga brittiska statslåneräntan – den ränta som Storbritannien får betala för pengar som lånas med löptiden 30 år – skjuter snabbt i höjden. Från att ha legat runt 3,8 procent dagen före minibudgeten, rusar räntan till över 4 procent och vidare över 5 procent de efterföljande dagarna.

Ränteutvecklingen blir en rejäl kalldusch för de brittiska pensionsfonderna, som satsat på statsobligationer för en – i teorin – garanterad långsiktig avkastning tillräckligt stor för att täcka kapitalbehovet som uppstår när pensioner ska betalas ut.

Tack vare exponering mot en del rätt komplicerade derivat tvingas fonderna agera på så kallade ”margin calls” och lägga fram säkerheter – i princip kontanter – när räntorna stiger och priset enligt konstens alla regler sjunker.

Det utlöser i sin tur en hisnande nedåtspiral som tvingar pensionsfonderna att sälja statsobligationer för att kunna täcka sina margins, och när fler statsobligationer når marknaden sjunker priset på dem ännu mer – vilket leder till nya margin calls för pensionsbolagen, och så vidare i en snabb takt.

Dessa ständiga margin calls som dessutom blir allt större – där ännu större belopp måste läggas på bordet – håller snabbt på att tömma de brittiska pensionsbolagen på pengar.

Centralbanken Bank of England ser vad som är på väg att ske och kastar sig på nödbromsen. För att få stopp på den allt mer dramatiska nedåtspiralen sjösätter Bank of England ett stödköpsprogram, där man lovar att köpa pensionsbolagens statsobligationer för sammanlagt 65 miljarder pund.

Ingreppet beskrivs som ytterst ovanligt och även till viss del oväntat, eftersom åtgärder av det här slaget bedöms riskera att driva på inflationen.

Men centralbanken skriver i sitt marknadsmeddelande att man känner sig så illa tvungen att agera:

”Om denna dysfunktion skulle fortsätta eller förvärras, hade det inneburit en reell risk för Storbritanniens finansiella stabilitet.”

Inte nog med det – en vecka senare aviserar Bank of England en ny runda stödköp.

– Det är extraordinärt. Marknadsinterventioner av det här slaget, utförda av centralbanken, är inte normalt, konstaterar finansmäklaren XTB:s chef Joshua Raymond i en intervju med Bloomberg.

Trots idoga försök av både premiärminister Liz Truss och finansminister Kwasi Kwarteng att övertyga världen om att man har allt under kontroll, sparkar Truss Kwarteng och ger honom hela skulden för de kritiserade skattesänkningarna. I stället utnämner hon Jeremy Hunt som finansminister.

I sin avskedsansökan skriver Kwasi Kwarteng att det inte var ett alternativ att följa ”status quo”.

”Alltför länge har det här landet tyngts av låg tillväxt och höga skatter – det måste fortfarande förändras om det här landet ska kunna nå framgång”.

I en intervju med BBC ber Liz Truss om ursäkt för ”de misstag som har begåtts”.

– Jag ville agera, hjälpa människor med deras elräkningar, hantera frågan med höga skatter, men vi gick för långt och för snabbt, säger hon.

Den 20 oktober begär även Liz Truss avsked.

– Jag inser att jag i den rådande situationen inte kan leverera det mandat som jag valdes på av Konservativa partiet, säger hon vid en pressträff.

Då har hon suttit sex veckor på posten som premiärminister.

Den nytillträdde finansministern Jeremy Hunt agerar snabbt. Tre dagar efter att han formellt klivit på sin nya post skrotar han i stort sett hela budgeten – inte minst de ofinansierade skattesänkningarna.

Marknaden drar en – om än försiktig – suck av lättnad efter denna ”alla u-svängars moder”. Pundet stärks igen och Londonbörsen kryper uppåt, samtidigt som räntorna på statsobligationer sjunker tillbaka.

Bank of England-chefen Andrew Bailey skräder inte orden när han senare intervjuas av Channel 4, efter en historisk räntehöjning. Han menar att Storbritannien var ”timmar” från en finansiell härdsmälta när centralbanken klev in med sina stödköp.

Den budget som Jeremy Hunt nu har presenterat är av en helt annan typ än Truss och Kwartengs, även om den inte är helt utan kontroverser. Sky News politiska kommentator Sam Coates konstaterar att regeringen under den nya premiärministern Rishi Sunak faktiskt ska spendera mer pengar det kommande året, inte mindre.

Bland annat har Hunt valt att behålla det elprisstöd som Truss och Kwarteng införde, och som han tidigare skrotade i samband med att han rev upp minibudgeten. Samtidigt innehåller budgeten ”kännbara” skattehöjningar för miljontals människor.

I sitt budgetanförande inför underhuset säger Hunt att han har förståelse för motiven bakom den tidigare regeringens minibudget och att föregångaren Kwarteng hade rätt i att prioritera tillväxt.

– Men ofinansierade skattesänkningar är lika riskabelt som ofinansierade utgifter, och därför drog vi tillbaka planen.