FI vill inte bli av med jobb – sågar bankunion för Sverige

Bankunionen är ett samarbete inom ramen för Europeiska unionen som innebär att nationella bestämmelser för banksektorn delvis har ersatts av ett gemensamt europeiskt regelverk. Förslaget till att inrätta en bankunionen presenterades under 2012 av Europeiska kommissionen som ett svar på de problem som uppkommit i spåren av finanskrisen 2007–2008. Hela euroområdet omfattas fullt ut av bankunionen, medan övriga medlemsstater omfattas av delar av regelverket. De medlemsstater som inte har euron som valuta kan välja att delta fullt ut i alla delar av bankunionen om de vill. Bankunionen består av tre huvuddelar: en gemensam europeisk regelbok för bankverksamheten, en gemensam tillsynsmekanism för banker (SSM) och en gemensam resolutionsmekanism (SRM). Den gemensamma regelboken innehåller bland annat enhetliga krav för kapitaltäckningskrav och insättningsgarantier. Delar av bankunionen är fortfarande inte fulländade; till exempel pågår fortfarande diskussioner om att införa en europeisk insättningsgaranti som finansieras av euroområdet i sin helhet, och inte av medlemsstaterna var för sig. Bankunionen innebär att Europeiska centralbanken övervakar alla större banker i euroområdet. Istället för att nationella organ ger banktillstånd, ser till att banker följer regelverken, vidtar åtgärder i form av indragna tillstånd och böter med mera, så blir det ECB som ska göra detta. Detta är dock långt från ECB:s nuvarande ansvarsområde, som är att ha koll på inflationen i euroländerna och ge ut pengar och sätta räntan för eurozonen, vilket är ett av skälen till att många uttryckt stor skepsis.I mitten av 2018 etablerades en ny praxis som innebär att en medlemsstat måste ansluta sig till bankunionen för att knyta sin valuta till euron genom Europeiska växelkursmekanismen.