”Klart färre jämkar – kriskänslan på väg bort?”

Det är fullt rationellt att be arbetsgivaren dra mindre skatt varje månad i stället för att få en klumpsumma i återbäring. Men det faktum att färre skattejämkar kan ändå ses som ett hoppfullt tecken, skriver Optis sparpsykolog Niklas Laninge i en gästkrönika.

Nu är vi där igen. Deklarationstider. Perioden när vinter blir vår och vi talespersoner i branschen radar upp viktiga datum, påminner om att godkänna i appen och ger välmenande råd om vad man bör göra med sin skatteåterbäring. I fjol fick över 3,5 miljoner svenskar tillbaka på skatten, i snitt omkring 13 000 kronor per person. Det är inga småpengar, och eftersom råden om vad vi borde göra med skatteåterbäringen är tidlösa sanningar bränner vi av dem lite snabbt:

• Har du dyra konsumtionslån – betala av dem!
• Saknar du buffert – fyll på den.
• Har du ordning och reda – spara långsiktigt i breda indexfonder.

Som sparpsykolog älskar jag att påminna om att pengarna gärna får användas till upplevelser tillsammans med människor man tycker om. Den typen av utgifter tenderar att ge bättre avkastning i termer av glädje än ännu en pryl.

Men det här är inte ännu en text om vad du ska göra med dina 13 000 kronor. Det här är en text om en graf:

Grafen visar hur många svenskar som ansöker om jämkning, alltså ber sin arbetsgivare dra mindre skatt varje månad för att slippa få tillbaka pengar i en klumpsumma året därpå. För många bolånetagare har det handlat om att få ränteavdraget löpande i stället för att vänta på återbäringen. Rent matematiskt är det rationellt. Rent psykologiskt ser jag vissa risker då jämkning inte leder till samma typ av ”överraskningssparande” som en årlig återbäring kan ge.

Tittar vi på siffrorna ser vi ett tydligt mönster. År 2022 var det runt 32 000 som jämkade. När boräntorna drog iväg och hushållens marginaler pressades ökade antalet kraftigt – till cirka 53 000 år 2023 och vidare upp till ungefär 59 000 under 2024. År 2025 låg siffran runt 48 000. Under 2026 pekar utvecklingen nedåt igen.

2025 tjatade politiker om att hushållen var för försiktiga. Reallönerna hade börjat stiga igen, inflationen fallit tillbaka och styrräntan kommit ner från sina toppnivåer. På pappret har läget förbättrats, men känslan har släpat efter. Efter en längre period av hög inflation och stigande kostnader sitter krisnarrativet kvar i kroppen. Förändringen brukar se ut så här: först förändras statistiken, sedan berättelsen och sist våra beteenden.

Jämkningen kan ses som ett uttryck för en tid då många hushåll behövde optimera varje månad. När siffrorna nu vänder nedåt går det att tolka som att färre befinner sig i den situationen. Kanske finns det lite mer luft i plånboken. Kanske behöver inte lika många finjustera skatteuttaget för att få vardagen att gå ihop.

Det är ingen dramatisk vändning, men förhoppningsvis ett bevis på att fakta har börjat sjunka in, berättelsen ändrats och att detta börjar synas i våra beteenden. Som hur många som väljer att inte längre jämka.