Försvaret tas på springnota, underskottet blir det näst största på 30 år och Elisabeth Svantesson (M) får den allvarligaste kritiken i Finanspolitiska rådets historia.
Det är svensk finanspolitiks strängaste regelpolis som anklagas för att bryta mot reglerna. Men Svantesson har inte varit ensam om att sätta regler som varken kan eller borde följas.
När finanspolitiken nu tycks kantra från den ena extremen till den andra blir frågan varför det inte skedde tio år tidigare.
Efter ett första år med lite plus dunkade Tidöpartierna på med rejäla minus i statsfinanserna.
I år har regeringen spått ett underskott på 167 miljarder kronor när statens utgifter blir 12 procent högre än intäkterna. Nästa år räknar regeringen med att underskottet blir ännu större.
Att Finanspolitiska rådet skulle vara kritiska i årets rapport var lätt att lista ut redan på förhand.
Redan på fredagen kallade finansministern till en presskonferens och meddelade att hon nu använt alla pengar.
Svantesson riktade sig till de andra partierna med budskapet att de inte kan ge några vallöften som saknar finansiering.
Tidöpartiernas satsningar har även tecknat in en ”stor del” av den kommande mandatperiodens reformutrymme.
– Det är viktigt för svenska folket att veta, sa Svantesson.
Tidöpartierna bestämde sig i fjol för att låna upp omkring 300 miljarder kronor till försvaret. Det tog tre månader, sedan lovade statsminister Ulf Kristersson (M) ännu större satsningar.
– I dag vill jag bekräfta att Sverige kommer att nå ett nytt Nato-utgiftsmål på 5 procent av BNP, sa statsministern från podiet bredvid Natos generalsekreterare Mark Rutte.
Så lånet kommer inte att räcka tio år framåt som tänkt. Av ännu större betydelse är att lånet ska användas för att höja försvarsbudgeten generellt.
Ingen har nämligen sagt att försvaret ska bantas ner när de lånade pengarna tar slut. Skattebetalarna slipper betala nu, men i en nära framtid ska alltså skatter finansiera hela den årliga notan för ett storförsvar som ska sluka långt mer pengar än i dag.
Finanspolitiska rådet använder förstås inte slarviga ord som ”springnota”, men de skriver så här i rapporten som släpptes på tisdagen:
”Rådet anser att regeringen bör förklara varför framtida generationer, utöver att årligen finansiera än högre försvarsutgifter, även ska drabbas av högre räntekostnader”.
Nej, den sparades till Tidöpartiernas beslut att samtidigt sänka inkomstskatterna. För Finanspolitiska rådet är det ”anmärkningsvärt” att lånefinansiering för försvaret då ”beskrivs som nödvändig”.
– Det är ett politiskt val som man gör, sa rådets ordförande Lars Heikensten när rapporten presenterades.
De sänkta inkomstskatterna anses dessutom vara ett ”ineffektivt sätt att öka sysselsättningen”. Skälet är till stor del att de är permanenta och då ”innebär en betydande och varaktig försämring av de offentliga finanserna”.
Den andra storposten i regeringens budget, matmomssänkningen, är däremot tillfällig. Rådet varnar ändå för att sänkningen ”riskerar att permanentas”.
Sverige har ju just ett finanspolitiskt ramverk och ett mål för de offentliga finanserna.
Målet gäller över en konjunkturcykel så det ska sparas och hållas igen under goda år så staten kan gå minus under svåra år. Ibland kan minuset bli riktigt rejält och exempel är finanskrisåret 2009 och pandemiåret 2020.
Budgeten som finansminister Elisabeth Svantesson presenterade i höstas bedöms enligt rådet ”resultera i det största underskottet på 30 år med undantag för pandemiåret 2020”.
Finanspolitiska rådet är särskilt kritiska till att regeringen la en så expansiv budget när de väntade sig en ekonomisk återhämtning under 2026.
”Sammantaget anser vi att den förda finanspolitiken inte respekterar ramverkets principer”, skriver Finanspolitiska rådet som främst är satta att vakta just ramverket.
2019 var sex partier överens om att överskottsmålet var överspelat. Men Elisabeth Svantesson talade om att ”bevara disciplinen” och något balansmål blev det inte när Moderaterna höll emot.
Fem år senare hade Ukrainakriget pågått i två år och införandet av ett balansmål ansågs då vara så givet att det i stället talades om ett underskottsmål.
Svantesson, som då lagt en budget som skulle vända statens finanser till stora underskott, såg det återigen som sin ”uppgift” att hålla emot.
”Det finns en förväntan att vi ska göra allt” och det är ”intressant hur snabbt en diskussion och ett grundfundament bara kan kantra”, sa hon till Aftonbladet och tillade:
– Från att det är bra att vi har ordning och reda, till att nu liksom gå över helt åt andra sidan och bara dra på här för att behoven är så stora.
Så det blev inget underskottsmål, utan ett balansmål som ska börja gälla nu vid årsskiftet.
Nu är det februari 2026, Svantessons underskott har växt ytterligare, och Finanspolitiska rådet har framfört vad de kallar sin ”hittills allvarligaste kritik” sedan bildandet 2007.
Finansministerns svar blev att hon inte tänker be om ursäkt för viktiga investeringar.
– Jag kommer heller aldrig be om ursäkt för att vi stöttar hushåll i en väldigt tuff tid med höga priser och en tuff situation för många, sa hon till TT efter rapportsläppet.
Svaret är förstås att hon inte bryter mot reglerna och målen. Finanspolitiska rådet missar det allvarliga säkerhetspolitiska läget och vad som sker i verkligheten, säger Svantesson till SR Ekot.
– Det är riksdagen som beslutar om ramverket, det är inte Gud som har låtit det komma ner till himlen.
Det blir rejäla minus i statsbudgeten i år, nästa år och året efter det. Men enligt det här resonemanget blir Svantesson väldigt sparsam längre fram i framtiden om hennes sida behåller makten.
– Jag är väldigt bestämd att vi ska komma tillbaka i balans, sa hon till TT i fredags.
Sveriges statsskuld är en av de lägsta i Europa och statens andel har fallit från 70 procent av BNP under 1990-talet till under 20 procent i dag.
Svenska statens sparande med ett överskottsmål har haft en försumbar roll i nedgången, och i stället är det tillväxt och inflation som ätit upp nästan hela skuldbördan.
Så även om ett litet underskottsmål låter fel är statliga budgetminus egentligen mer ok än man kan tro.
Nu stiger dock statsskuldens andel av BNP igen och det i den snabbaste takten sedan krisåren i början av 1990-talet.
Men skuldökningen sker alltså från en låg nivå, och av allt att döma hade det varit bättre om den skett långt tidigare.
Elisabeth Svantesson har gjort en snart decennielång tjänst som regelpolis, men hon har knappast varit ensam.
2016 var det viktigt för Moderaternas dåvarande ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson att statens finanser går med överskott och den dåvarande uppgörelsen var ”ett skydd mot populism”.
– Alla finansministrar behöver ett ramverk att luta sig på för att kunna säga nej när det saknas pengar, även till sina egna, sa Kristersson till SvD.
Ryssland hade då erövrat betydande delar av Ukraina, men svenska försvaret var fortfarande på svältkost. Infrastrukturen vittrade sönder, men den så kallade underhållsskulden tilläts växa.
Detta var också en tid när staten lånade till nästan nollränta. I efterhand har dåvarande riksbankschefen Stefan Ingves till stor del fått bära hundhuvudet för 2010-talets märkligheter. Men det var inte enbart Ingves fel att den privata skuldsättningen i stället rusade när finanspolitikerna och staten höll igen.
Det fanns tunga röster redan då som förordade att ramverket skulle tillåta en klart mer expansiv finanspolitik.
Men politiskt var diskussionen stendöd. Förändringens omöjlighet sammanfattades av Karolina Ekholm, då professor i nationalekonomi och nu riksgälddirektör, mot slutet av decenniet:
– Den politiska logiken i Sverige gör det lite svårt eftersom partierna konkurrerar mest med varandra genom att framstå som de allra mest sparsamma, sa hon till SvD.
Kommentaren kan avfärdas som en partsinlaga då Ekholm just hade slutat som statssekreterare under dåvarande finansministern Magdalena Andersson (S).
Men den var riktad åt båda håll, och just Andersson var under många år en av de mest aktiva i tävlingen om vem som är mest ordningsam med finanserna.