Arnell: Duvhökens tid är här – jag väntar med optimismen
Centralbankerna har gått från hökar till duvhökar, vilket talar för att räntetopparna närmar sig. Men i samma riktning väntar sannolikt också en svagare konjunktur, skriver Max Matthiessens investeringschef Jon Arnell i en gästkrönika.
Om 2022 var hökens år, så har 2023 inletts i duvhökens anda. Ordval har aldrig varit viktigare för centralbankirer än i dagens marknad. Vad man säger och hur man säger något kan få helt olika effekter och marknadsreaktioner. Det är självklart inget nytt, men den gångna veckan har tydligt accentuerat och exemplifierat det.
Förra året skakade börserna när Jerome Powell yttrade orden ”some pain to households and businesses”, i bemärkelsen att åtstramningarna kommer behöva kännas för att stävja inflationen. Det var med all rätta då marknaden sprungit före och målat upp ett betydligt rosigare scenario i kurserna. Men det visade också effektiviteten i rätt kommunikation vid rätt tillfälle. Hökens budskap var tydligt och det fanns inget utrymme för tolkning.
Oron var därför stor inför förra veckans Fedbesked att stramheten skulle återvända givet den kraftiga återhämtningen i marknaderna sedan i höstas. Men borta var talet om smärta och mjukare finansiella förutsättningar viftades bort. Powell pratade alltjämt om att jobbet inte var klart och att ytterligare höjningar väntar. Men stringensen fanns inte där och ordet disinflation återkom upprepade gånger. Tolkningsföreträdet var duvaktigt där räntetoppen nog bara är en höjning bort.
ECB med Christine Lagarde höll därefter hårt i höken vid torsdagens räntebesked och försökte även förtydliga sig själv under presskonferensen vid upprepade tillfällen. Om än mindre lyckat och luftiga ordval och tal om balanserade risker fick den tyska räntan att störtdyka.
Inflationens uthållighet lyftes också av Lagarde, vilket visar på att inställningen har ändrats och kulmen är nära. Och även om fler höjningar väntar befinner sig ECB antagligen inte långt efter Fed i att växla ned. Duvaktigt var ordet, även om tanken var hökaktig.
Riksbanken, som väntar i veckan, är en svårare nöt nu när vi har en ny chef. 50 punkter känns som en ”done deal” i spåren av ECB, men sen? Konjunkturen viker och efterfrågan sinar i takt med att de rörliga bolånen läggs om. För att följa övriga duvhökar så väntar en, kanske två, mindre höjningar men läget är högst osäkert.
Om höken står för tydligheten så får duvhöken här representera det något mer oklara, vilket här är konjunkturen och inflationen. Rätt eller fel, men det mesta pekar på att inflationen kan falla tillbaka snabbare än tidigare befarat vilket nu centralbankerna öppnar för. Det skulle betyda färre höjningar och lägre räntetoppar. Räntehöjningarna biter. En paus är ett steg i rätt riktning, men i samma riktning väntar sannolikt en svagare konjunktur.
Marknaden är framåtblickande och fjolårets nedgångar har diskonterat mycket. Även om jag självklart hoppas att Fed ska klara av den där mjuklandningen så har de aldrig gjort det historisk, vilket får mig att hålla tillbaka optimismen. Än så länge.
Bakgrund | Jon Arnell
• Investeringschef på Max Matthiessen med ansvar för investeringsstrategi och tillgångsallokering
• Närmare 20 års erfarenhet från finansmarknaderna med roller inom aktieanalys, trading och förvaltning
• Skriver om börs och marknad två gånger i månaden
Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.