Därför höjs räntorna – trots att Riksbanken inte ändrar

Flera storbanker har de senaste dagarna meddelat räntehöjningar på bolån, både för de bundna och för de rörliga räntorna.

I ett klipp på SVT upprörs ekonomikommentatorn Alexander Norén av höjningarna, som han anser är att betrakta som ”giriga”.

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson lyfte också saken i ett inlägg på X tidigare i veckan.

”I dag är en mörk dag för hårt arbetande svenskar. Nu höjer bankerna bolåneräntor på löpande band”, skrev hon och konstaterade att utvecklingen i kombination med högre elpriser kommer slå hårt mot familjer.

Även finansminister Elisabeth Svantesson (M) tog till X för att uppmana svenskarna att helt enkelt lyfta luren och byta bank.

”Att bankerna i det här läget höjer bolåneräntorna sätter ytterligare press på svenskarnas ekonomi. Man gör det trots stora vinster och att Riksbanken inte har höjt styrräntan. Det är inget annat än verklighetsfrånvänt.”

Till och med riksbankschefen Erik Thedéen verkar måttligt imponerad av det som nu sker. I ett anförande på tisdagen framhöll han att det är rimligt att räntorna höjs. Samtidigt frågade han sig varför räntorna på spar- och transaktionskonton inte höjs i samma takt. Flera banker har dock höjt sparräntorna, men främst på sparkonton – inte andra typer.

Storbankernas motivering till boräntehöjningarna är i princip densamma över hela linjen. Upplåningskostnaderna har ökat, till följd av högre marknadsräntor.

De svenska bankerna bestämmer inte boräntorna i ett vakuum, utan nivån beror på allt från omvärldssentiment och global riskaptit till styrränta och hur den specifika kundens inkomstsituation ser ut, exempelvis.

Men enkelt förklarat är de bundna räntorna starkt påverkade av marknadsräntor och framtida förväntningar, medan den rörliga räntan brukar följa styrräntan rätt väl.

Banker behöver säkerställa rätt tillgång till kapital på olika sätt och det ger upphov till olika kostnader. För svenskt vidkommande hänger exempelvis en del av de rörliga bolånen ihop med kundernas sparkapital.

En annan del delen av kapitalinhämtningen sker på obligationsmarknaden. Det innebär räntekostnader för banken som man hellre skjuter över på kunden – alltså svensken med bolån.

Ytterligare en del av kapitalet är sådant som bankerna lånar av varandra. Där är det bland annat orosnivå och en allmän bedömning av det globala läget som påverkar priset.

– Boräntorna förändras av vilka nyheter som helst, som påverkar marknadens förväntningar och riskaptit, har Paolo Sodini, professor vid Handelshögskolan i Stockholm, tidigare sagt till Omni Ekonomi.

En del handlar om den allmänna geopolitiska oron som följt i spåren av Irankriget, med inflationslyftet som befaras bli resultatet av en långvarig prisrusning på oljan.

Det kan alltså helt enkelt röra sig om att bankerna förväntar sig räntehöjningar och allmänt elände ute i stugorna, och begär därmed högre riskpremie i förebyggande syfte. Påslagen kompenserar bland annat för risker som betalningsinställelse och surnade lån.

Många av storbankerna kör nämligen med individuell ränterabatt, vilket gör att den publicerade listräntan inte alltid överensstämmer med den ränta som en specifik kund slutligen får.

Räntan bankerna handlar efter sinsemellan kallas Stibor. Den räntan har stigit de senaste veckorna, med starten för uppgången förlagd strax efter USA:s och Israels första attacker mot Iran i slutet av februari.

Även den europeiska interbankräntan, Euribor, spelar viss roll för svenska räntor, men då framför allt för de bundna lånen som ofta är kopplade till obligationer som handlas i euro. Euribor har dock sjunkit en aning sedan början av året, från att nyligen ha befunnit sig på förhållandevis höga nivåer.

Marknaden förväntar sig också att Riksbanken kommer att höja styrräntan i år, kanske så mycket som tre gånger. Tre enkelhöjningar om 0,25 procentenheter skulle resultera i en styrränta på 2,5 procent.

Vilken nivå Erik Thédeen och kollegorna på Riksbanken sätter beror i sin tur som bekant på inflationsutvecklingen. Enligt de senaste mätningarna sjönk inflationstakten enligt huvudmåttet KPIF till 1,7 procent i februari, efter att ha legat prick på målnivån 2,0 procent i januari. Nästa publicering är planerad till den 7 april, enligt SCB:s kalendarium.

Men sedan dess har som sagt oljepriserna rusat och slagit på inflationsmätarnas varningslampor världen över.

Bankerna blir i princip alltid utskällda för sina räntehöjningar. Visst, de behöver tjäna pengar och det görs bland annat via marginaler på lån. Men de verkar också i en konkurrensutsatt marknad, vilket gör att de knappast kan släppa alla spärrar och gå loss med sina räntor.

Men för säkerhets skull är det något som Finansinspektionen håller under noggrann uppsikt, konstaterar myndighetens konsumentskyddsekonom Moa Langemark i en läsarchatt på Göteborgs-Postens sajt.

FI håller koll på bankernas räntenetton – alltså skillnaden mellan utlåningsräntan och finansieringskostnaden – för att kunna dra i nödbromsen om de sticker iväg allt för mycket.

En titt på den historiska datan visar att marginalerna har svängt kraftigt.

När ekonomin skakade som värst 2008 kunde hushållen finna tröst i pressade bruttomarginaler runt 0,2 procentenheter. Knappt tio år senare skulle de svälla till 1,6 procentenheter. Bankernas förklaring är att det har kostat att anpassa sig till tuffare regler, när det gäller att hålla eget kapital, som införts efter finanskrisen.

FI håller fortsatt ögonen på bankerna även i den här höjningen, enligt Moa Langemark.

”Ser vi att bankerna har utnyttjat detta tillfälle till att också öka sina vinster ger det en tydlig signal till oss konsumenter att vi behöver ta det där snacket med banken för att förhandla ner våra räntor. Eller byta bank.”