Experter: Statens coronastöd kostar åtskilliga miljarder – så kan krispaketen betalas
Statens stödåtgärder för att mildra coronapandemins ekonomiska effekter på svensk ekonomi har skapat ett hål i den offentliga plånboken. Som Henrik von Sydow, omvärldsstrateg på Carnegie, säger till Omni Ekonomi:
– Expansiv finanspolitik och stora stödprogram är inte gratis.
Kommer staten behöva höja skatterna för att betala för miljardrullningarna?
Ja, säger Mats Persson, professor på Stockholms universitet, och pekar mot fastighetsskatten.
Nej, säger välfärdsforskaren Andreas Bergh och hänvisar till att Sverige har råd att lånefinansiera utgifterna med tanke på den låga skuldkvoten. Men lägger till att ”däremot kanske man väljer att göra det av politiska skäl”.
Enligt Lars Calmfors, professor i nationalekonomi, borde vi kunna betala tillbaka kostnaderna genom att stimulera tillväxten och han kommer med flera åtgärdsförslag.
“Jag tror inte de coronarelaterade utgifterna och bortfallet av skatteintäkter nu i sig behöver leda till skattehöjningar. Men däremot kommer sådana att behövas av andra skäl: (i) den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning som innebär trendmässigt stigande kostnader för vård och omsorg (både för att volymen av sådana tjänster måste öka och relativlönerna där måste stiga om personalförsörjningen ska tryggas) samt att en mindre andel av befolkningen kommer att bidra med skatteintäkter; (ii) önskemål om standardhöjningar i välfärdstjänsterna och (iii) större försvarssatsningar.
Coronapandemin kan dock få en ’indirekt’ effekt så tillvida att den har visat på brister i vård och omsorg och därför sannolikt skapar ett större tryck på framtida satsningar där.”
“På kort sikt vill finansministern knappast äventyra återhämtningen med stora skattehöjningar. Fokus är fortfarande på stimulanspolitik, först när vi har passerat pandemins värsta ekonomiska konsekvenser växlas stimulanser till saneringspolitik med möjliga skattehöjningar.
På längre sikt ökar skatteriskerna för näringslivet, inte minst globalt. Expansiv finanspolitik och stora stödprogram är inte gratis. När vinsterna kommer tillbaka vill regeringar ha en större andel.”
“Nej, däremot kanske man väljer att göra det av politiska skäl. Statsskulden är dock såpass låg i Sverige att det inte är några problem att lånefinansiera rejäla satsningar, så länge man tror sig kunna göra något vettigt med pengarna.”
“Ja. Den mest närliggande skatten är nog fastighetsskatten – även om den är politiskt svårsmält.”
“Under 1990-talskrisen uppstod stora budgetunderskott som eliminerades genom en kombination av skattehöjningar och utgiftsminskningar som så småningom ledde till överskott i de offentliga finanserna. Men det var inte i första hand budgetöverskott som tog ner skuldkvoten igen utan tillväxt, alltså att nämnaren i kvoten mellan offentlig skuld och BNP ökade.”
“Genom ekonomisk saneringspolitik där offentliga utgifter minskas samtidigt som statens intäkter ökar, historiskt genom att höja breda intäktskällor som arbetsgivaravgifter och egenavgifter i socialförsäkringssystemen. Ett annat exempel är symboliskt laddade skatter, som värnskatten.
På 90-talet genomfördes också viktiga avregleringar och strukturreformer som gör att ekonomin växer starkare och därmed bättre klarar av en ökad skuldbörda.”
“På 70- och 80-talen höjde vi skatten och devalverade kronan. Med start runt 1990-talskrisen etablerades även en samsyn kring att dämpa och i vissa fall minska de offentliga utgifterna, men även då fick vi hjälp av en försvagad krona.”
“Ett exempel är krisen i 1990-talets början, när Göran Persson var finansminister. Då genomförde man en kombination av skattehöjningar och utgiftssänkningar som löste problemet.”
“Skuldkvoten bör kunna tas ner igen i första hand genom tillväxt. Tillväxtskapande reformer är därför angelägna. Samtidigt är det svårare att nu åstadkomma sådana än det var i början av 1990-talet då det fanns ett antal lågt hängande reformfrukter: skattereform, avregleringar, förändringar av lönebildningen, nytt finanspolitiskt ramverk och självständighet för Riksbanken. Men tänkbara reformer även nu är förändringar i skattesystemet, avvecklad hyresreglering, mer flexibelt anställningsskydd, mer satsningar på kompetensutveckling, nya typer av lågkvalificerade jobb med lägre löner som hjälper in fler på arbetsmarknaden.
Eventuellt kan det också behövas en dos måttlig inflation (som ökar nominell BNP snabbare) för att få ner skuldkvoten snabbare. 50- och 60-talens måttliga inflation hjälpte till exempel Storbritannien att efter andra världskriget få ner sin mycket höga offentliga skuldkvot (runt 250 procent av BNP) igen.”
“Sverige har relativt gynnsamma förutsättningar att finansiera åtgärder med ökad upplåning på kapitalmarknaderna. Det ställer krav på ökad tillväxt, så vi snabbt kan växa ur skuldsättningen.
Om intäktsproblemen inte upplevs som akuta är det i Sverige svårt att politiskt förankra skatteförändringar som är skadliga för företagande och investeringsmiljö. Skattehöjningar som är möjliga att förankra är höjd fastighetsskatt och att skärpa vissa konsumtionsskatter. Höjd fastighetsskatt kan bli den nya värnskatten.”
“I slutändan är det alltid skattebetalarna – dagens eller framtidens – som får betala offentliga utgifter. Även penningpolitiska stimulanser är en omfördelning från alla som får lön i svenska kronor till de som får del av satsningarna. Den svåra frågan är inte vem som ska betala, utan vad det är staten bör göra!”
“Alternativ utöver skattehöjningar och utgiftssänkningar? Ja, då återstår väl bara inflation, för att inflatera ner värdet av statsskulden. Jag vet inte om man kommer att försöka sig på det i Sverige, men ute i Europa, där statsskulderna för många länder ligger kring (och över) 100 procent av BNP, är nog inflation ett frestande alternativ. Frågan är bara om Tyskland, som har stort inflytande över Europeiska Centralbankens penningpolitik, skulle gå med på att släppa fram ökad inflation.”