Kan inflationen bli för låg – och när hotar det Sverige?

Sju av fjolårets tolv månader låg inflationstakten under Riksbankens mål på 2 procent. Ekonomerna är överens om att för låg inflation är ett problem, men tycks ändå inte oroade över trenden. Så när börjar egentligen inflationstakten vara oroande låg?

Förra veckan jublade ekonomerna igen: Inflationstakten enligt KPIF var lägre än väntat. Beskedet beskrevs som ”lugnande”, ”goda nyheter” och en ”stor seger” för Riksbanken, men varför det?

Risken med hög inflation och efterdyningarna har blivit tydlig de senaste åren: Priset på varor rusade, räntorna steg kraftigt och hushållens köpkraft urholkades rejält. Men när inflationstakten är för låg försvinner ett viktigt smörjmedel för ekonomin som bland annat gynnar arbetsmarknaden och lönebildningen.

Samtidigt är inflationsmålet inte ristat i sten. Det måste finnas ett visst svängrum för att ta hänsyn till konjunkturen och ekonomin i stort. Målet ska därför ses som ett riktmärke för goda tillväxtförutsättningar.

Jesper Hansson, seniorekonom på Swedbank och tidigare chef för avdelningen för penningpolitik på Riksbanken, säger till Omni Ekonomi att ett problem i diskussionen kring inflationen och i kritiken mot Riksbankens agerande är att olika termer blandas ihop.

Kort sagt beror det på att det finns olika sätt att beräkna inflation. Riksbankens inflationsmål utgår från KPIF, det vill säga inflationstakten uträknad med fast ränta. Ett annat mått som centralbanken och vissa bedömare nu sneglar på är en beräkning med fast ränta där även energipriserna räknats bort – så kallat KPIFXE eller underliggande inflation. Om både energipriserna och räntan lyfts bort ur ekvationen ligger inflationen nu kring målet på 2 procent.

I december backade KPIFXE-inflationen till 2 procent. Att KPIF ligger lågt beror därför delvis på att energipriserna fallit jämfört med i fjol.

En anledning att räkna bort energipriserna i det här skedet av inflationskampen är att de är volatila och kan svänga snabbt. Att helt utforma penningpolitiken med energipriserna inräknade kan bli skakigt, i alla fall i ett scenario där penningpolitiken börjat få effekt på inflationen.

Enligt Jesper Hansson tyder ingenting just nu på att energipriserna ska falla mer och prognoserna pekar snarare emot stabila priser.

– Det som Riksbanken till störst del tar fasta på är inflationsprognoserna. Vad som har hänt är mindre relevant än vad man tror ska hända, säger Hansson.

Att inflationen ligger lågt på grund av fallande energipriser är ingenting som påverkar utsikterna, säger Hansson. Därför är KPIFXE ett mått med bättre informationsvärde.

– För Riksbanken är inte längre inflationen i lika stort fokus. Fortsätter man sänka räntan nu är det snarare eftersom bilden av hela realekonomin tas in.

Att energipriserna ska falla kraftigt ses inte som en avgörande risk i närtid. Snarare finns det andra faktorer som kan överraska och få inflationen att stiga. Därför tas en låg inflation emot med öppna armar.

Enligt Jesper Hansson på Swedbank är det bland annat geopolitik som spelar en stor roll framöver. Både tillträdande USA-presidenten Donald Trump och EU har hotat med att införa handelstullar, något som kan vara inflationsdrivande.

Dessutom kan fraktkostnader och råvaru- eller livsmedelspriser stiga oväntat.

– Det gör att bedömarna nog anser att fler risker finns på uppsidan för inflationen, snarare än på nedsidan, säger seniorekonomen Hansson.

Johan Löf, seniorekonom på Handelsbanken, drog också en lättnadens suck över att inflationen exklusive energipriserna tickat ner i december. Liksom många andra har hans fokus varit riktat mot just KPIFXE.

– KPIF tänker jag inte så mycket alls om, efter ett 2024 präglat av ovanligt lågt men volatilt elpris, säger han i en kommentar.

Både Swedbank och Handelsbanken tror att räntan sänks i januari.

Blir inflationen alldeles för låg kan det leda till deflation, ett fenomen där priserna minskar. Ihållande deflation är relativt ovanligt men ibland sker prisminskningar under kortare perioder, senast mellan 2014 och 2015 i Sverige.

Japan tacklades länge med låg inflation varvat med deflation. Det ledde till svag tillväxt, stagnerade löner, hög skuldsättning och låg konsumtion – ett mönster som blev svårt att bryta med penningpolitiska medel. I Japan kallas åren med låg inflation ”de förlorade decennierna”.

Låg inflation gör också att centralbankernas viktigaste penningpolitiska verktyg, styrräntan, blir mer trubbigt och tappar effekt. Under noll- och minusränteåren i Sverige var inflationstakten låg. Samtidigt var räntan sänkt till botten – och lite till – för att stimulera ekonomin utan att det egentligen bet i flera år.

Även under perioder av låg inflation är utsikterna av största vikt. Risken under längre perioder med svag utveckling av konsumentpriser är att veka inflationsutsikter blir en självuppfyllande profetia. Konjunkturinstitutet skrev i en rapport från 2014, då ekonomin var inne i en period av deflation, att förväntningarna och den faktiska inflationen kan hamna i en negativ spiral, särskilt om ekonomin varit igenom en chock.

Men risken att hamna i ett prekärt läge är som allra störst om både inflationen och styrräntan ligger väldigt lågt. Och där är vi inte ännu.

Styrräntan är fortsatt betydligt högre jämfört med före höginflationsåren och dessutom talar utsikterna snarare för att inflationsriskerna ligger på uppsidan.

Läs mer: