”Ohållbart av veligt Sverige att springa ikapp ECB”

Aldrig har kopplingen mellan Europeiska centralbanken och Riksbankens penningpolitik varit mer uppenbar, skriver Länsförsäkringars ekonom Anders Nordberg i en gästkrönika.

”Men att fortsätta med dagens metod – att tvehågset och i efterhand försöka springa ikapp ECB – är inte ett framgångsrecept.”

När jag får frågan om vi borde gå med i euroområdet säger jag numera: Vi är redan på festen, men har på eget bevåg placerat oss vid barnbordet. Det kan vara roligt, men det svänger ofta lite väl mycket.

Jag tänker så här: Att tillhöra en valutaunion innebär att ge upp kontrollen över landets valuta och därmed en egen penningpolitik. Med tanke på kronans vilt svängande värde mot euron är det tydligt att vi ännu inte är fullvärdiga medlemmar i euroområdet. Kopplingen mellan våra ekonomier har dock aldrig varit starkare.

Två exempel: Vi börjar med att gå tillbaka ett knappt decennium i tiden till 2014. Eurokrisen var över men den låga inflationen låg fortfarande som en blöt filt över Europa. En svag arbetsmarknad, skör banksektor och stram finanspolitik hade skapat klena utsikter för både tillväxt och inflation. ECB drog därför ned styrräntan och lanserade massiva stödköp av värdepapper. Inflationsmålet skulle nås. Sveriges Riksbank, som helst ville gå en lite egen väg och inte stimulera lika mycket, släpade efter.

Det straffades direkt och kronan stärktes så mycket att det pressade långsiktiga inflationsförväntningar så långt under målet att förtroendet för det penningpolitiska ramverket hotades på allvar. Det var ohållbart med en egen stil, så det blev till att sätta minusränta och lansera stödköp för att rädda kronan och inflationen.

Allt på grund av vår ekonomiska närhet till och handel med Europa. En närhet och handel som vi själva för övrigt gjort mycket för att främja. Sverige kunde inte föra en annorlunda penningpolitik än ECB; kronans växelkurs mot euron var för viktig i inflationsdynamiken.

Spola fram till 2022: Inflationen var alldeles för hög efter att en post-pandemi-återhämtning övergått i överhettning. Centralbanker började höja styrräntor för att strama åt. Marknadsräntor steg och börsen säckade ihop. Den svenska kronan började då försvagas. Det berodde till viss del på en allmän ”risk off”, där små valutor alltid straffas.

Men det större problemet var att marknaden började oroa sig för att svenska hushåll och fastighetsbolag var mer räntekänsliga än sina europeiska motsvarigheter. Sverige riskerade att få en betydligt värre smocka av räntehöjningarna och ekonomin att utvecklas svagare än euroområdet. Och en svagare ekonomi borde betyda mindre åtstramning jämfört med ECB; kronförsvagningen kom som ett brev på posten.

Så det blev för Riksbanken att markera; här skulle det minsann inte sänkas några räntor eller mildras någon nedgång i ekonomin. Aldrig har kopplingen mellan ECB:s och Riksbankens penningpolitik varit mer uppenbar.

Den koppling vi ser mellan Sverige och euroområdet kommer sannolikt inte minska i framtiden, snarare tvärtom. Att fortsätta med dagens metod – att tvehågset och i efterhand försöka springa ikapp ECB – är inte ett framgångsrecept. Det skapar snarare onödig volatilitet och osäkerhet.

Sverige är såklart varmt välkommen till euroområdets middagsbjudning, men vi verkar själva ha placerat oss vid barnbordet. Dags att resa på sig och ta plats bland de vuxna.

Bakgrund | Anders Nordberg

• Makro- och räntestrateg på Länsförsäkringar
• Jobbar med räntestrategi och institutionell kapitalförvaltning på Länsförsäkringar Liv
• Skriver om makro och finansiella marknader varje månad

Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.