Professorn om budgeten: ”Logisk kullerbytta – långt från balansmål”

När finansminister Elisabeth Svantesson (M) i augusti klev upp framför pressuppbådet på Harpsund för att meddela höstbudgetens reformutrymme på 80 miljarder kronor, var det många bedömare som hajade till.

Konjunkturinstitutet hade räknat fram att det fanns 34 miljarder kronor för regeringen att röra sig med. Storbankerna siade om att det på totalen skulle handla om 50–70 miljarder kronor.

Men det blev 80 miljarder. Grovt räknat 40 procent finansierat och 60 procent lånat.

Motiveringen är att Sverige befinner sig i en envis lågkonjunktur, som nu måste brytas med alla tillgängliga medel.

Vi spolar tillbaka tiden en aning, till hösten 2024. Debatten huruvida dagens överskottsmål ska bytas ut mot ett balansmål eller rentav ett underskottsmål har precis börjat klinga av.

Flera ekonomer – däribland Lars Calmfors, professor emeritus i nationalekonomi – har argumenterat för ett underskottsmål på en halv procent av BNP, i syfte att kunna frigöra medel för tillfälligt höga investeringar i klimatomställning, energisystem, infrastruktur, kommunala VA-system och annat som är nödvändigt men dyrt.

Alla partier utom MP och V har sagt nej till det, med motiveringen att det är för ”äventyrligt”. Sverige ska inte ”sätta igång något låneexperiment med svensk ekonomi”, som finansutskottets ordförande Edward Riedl (M) uttryckte saken i en intervju med DI i höstas.

I stället kom partierna – exklusive MP och V – överens om att ett balansmål ska införas från och med 2027. Tills dess gäller överskottsmålet.

Tillbaka till hösten 2025. Lars Calmfors har följt strömmen av aviserade budgetsatsningar och är lite bekymrad. 45 lånade reformmiljarder – som ska adderas till de 300 lånade försvarsmiljarderna man kommit överens om, samt lånen till Ukrainapaketet.

Det blir stora lån för en regering som sagt sig inte vilja sätta igång något ”låneexperiment”, konstaterar han. Man hamnar ganska långt ifrån både överskotts- och balansmål.

– Så det som var jättedumt i slutet av 2024, blev högsta vishet i år. Det var en total logisk kullerbytta. Det hänger inte ihop.

Men de ökade försvarsutgifterna – som enligt statsminister Ulf Kristersson (M) ska upp i 3,5 procent av BNP – ska inte räknas in i balansmålet, är det sagt. Lars Calmfors har svårt att se konsekvensen i den logiska argumentationen.

”I praktiken ska vi alltså ha ett underskottsmål men kalla det för ett balansmål, eftersom de höjda försvarsutgifterna i huvudsak läggs vid sidan om”, som han uttryckte saken i en text i tidskriften Kvartal i våras.

Samtidigt, säger han till Omni Ekonomi:

– Alla partier är ju överens om detta, så det finns ingen politisk oenighet. Och det är oroande.

Framför allt är det signalvärdet som är bekymrande, menar Lars Calmfors.

– Man säger en sak och gör en annan, man tar inte riktigt målen på allvar. Då kan man ge sig ut på ett sluttande plan, även om man har goda intentioner att rätta till det.

Han tar försvarssatsningarna som exempel. Tanken är, enligt regeringen, att man ska låna 300 miljarder kronor som ska pytsas ut till försvaret i ökande takt under en femårsperiod, och sedan fasas ut under följande femårsperiod.

När den är till ända ska man ha hittat permanent finansiering för vad som generellt anses vara permanenta utgifter, som nu – i praktiken – finansieras med lån. Argumentet är att satsningarna annars riskerar att tränga undan andra offentliga utgifter eller kräver skattehöjningar.

– Problemet är att precis samma argument kan användas om fem år. Det är lätt att se framför sig: har man väl börjat säga att man kan låna till permanenta utgifter, så kan man fortsätta med det.

Den vägen har månget EU-land vandrat. I euroområdet som helhet ligger den offentliga skulden på 88 procent av BNP, att jämföra med Sveriges 34 procent. Just nu, i alla fall.

Det beror på hur man ser det, menar han. Svensk ekonomi befinner sig i en lågkonjunktur och behöver onekligen en knuff för att komma på fötter. Partierna har samtidigt kommit överens om att säkerhetsläget just nu är så farligt att Sverige måste rusta upp och det snabbt. Till det behövs snabba pengar.

Men både knuffen och upprustningen skulle ha kunnat ske med andra metoder, som inte kräver så stora lån, menar Lars Calmfors.

Ute i stugorna finns en bred förståelse för det bräckliga säkerhetsläget och för att upprustning är nödvändigt, menar han. Ett kraftfullt politiskt budskap om att ”detta är inte gratis, vi måste betala redan nu” hade gått hem, tror han.

– Det är ju nu vi ser allt som pågår, med Ukrainakriget och Ryssland. Alla ser att vi måste göra någonting åt försvaret. Då borde det vara lättare att få förståelse just nu för att vi behöver betala för det, inte om fem–tio år.

Flera av tillväxtsatsningarna hade också kunnat täckas utan lån, enligt Lars Calmfors. Halveringen av matmomsen till exempel, ger han inte mycket för. En dyr reform med dålig träffsäkerhet som lika gärna kan visa sig bli en permanent sänkning på sikt, menar han.

Vill man underlätta för kapitalsvaga hushåll som lägger stor andel av sin disponibla inkomst på mat, kunde man i stället ha övervägt en engångsutbetalning, säger han. Ungefär som USA gjorde under pandemin.

– Då hade det varit helt klart att det inte är permanent, och det skulle inte stöka till momsstrukturen.

Enligt regeringens förslag ska halveringen av momsen träda i kraft från och med april nästa år och löpa över hela 2027.

– Men det är ju nu som stimulanserna behövs. Och 2027 är det mycket möjligt att det inte behövs längre, för då kanske vi har en ordentlig konjunkturuppgång ändå.

Ett historiskt stort reformutrymme och saftiga lån kan tänkas vara smakligt bete för oppositionen, men trots det har kritiken mer kommit från ekonomer än från oppositionen så här långt. De synpunkter som har kommit från politiskt håll har snarare handlat om tajmingen på satsningarna än på satsningarna i sig.

Att det är val om ett år spelar naturligtvis också in, menar Lars Calmfors.

– Ingen vågar avvika och säga att ”vi ska tänka på de offentliga finanserna på lite längre sikt”. Det vinner man inga val på.

Det, påpekar han, behöver inte vara fel i sig med en expansiv budget just nu. Han betonar att det finns utrymme för olika bedömningar av reformutrymmets potentiella effekter på ekonomin. Förutom kanske med matmomsen då.

– Där är det lätt att säga att överväldigande skäl talar för att det inte är en bra åtgärd. Men med storleken på reformutrymmet är det mer öppet, även om jag själv kommer till en slutsats att det nog är att ta i för mycket.