Del 3: Här krockar den svenska modellen med Silicon Valley

I den svenska fackföreningsrörelsen löser man konflikter i samförstånd, efter givna rutiner. I Silicon Valley vill man helst inte anpassa sig. Om man måste så sker det i högt tempo och med rejäl konfrontation.

Omnis Peter Johansson skriver om svenskarna som tog strid mot Tesla. Del 3 ställer frågan om det finns några vinnare när två kulturer krockar.

Precis vid entrén till Teslas verkstad i Upplands Väsby lurpassar en man med beige keps, vemodiga ögon och sammanbiten min. Han undrar vad jag har där att göra.

– Du får inte vara här. Det är strejk här.

Attityden lättas upp när han får veta att jag inte kommit till Tesla i egenskap av kund. Tidigare var K-G Wanngård fackligt aktiv i Handels och engagerade sig bland annat i 1990-talets strejk mot Toys R Us.

Varje måndag åker han och en grupp andra engagerade pensionärer ut till serviceverkstaden för att markera sitt missnöje. De ställer sig utanför för att uppmärksamma Teslas kunder, personal och underleverantörer på strejken. Och för att det ska vara en aning mer påfrestande att ha med bilföretaget att göra.

”Pensionärer mot strejkbryteri”, är hans egen beskrivning.

– Vi upplyser om strejken och om kollektivavtal. Det behövs, för kunskaperna är rätt bristande.

En kvinna i vit jacka smiter ut från verkstadsingången. Lätt hukande och med raska kliv försöker hon passera K-G Wanngård.

– Vad gör du här? Det är strejk här! Du borde inte vara här!

– Jag måste laga bilen, svarar kvinnan tyst över axeln.

K-G Wanngård konstaterar att det ”måste vara svettigt” att anlita Tesla under strejken. Han uppskattar inte IF Metalls hantering av den. Strejkvakterna borde höras mer, vara mer proaktiva, ge sig tillkänna på ett annat sätt.

– Varför sitter de så långt bort?

Han nickar mot Metalls röda tält, ett femtiotal meter därifrån.

– När jag säger till Teslas personal att det är strejk så svarar de bara “nej, inte här. Men där” och pekar mot tältet. Här inne jobbar de på full drift! Men de där uppe? Vaktar de något egentligen? De stoppar ju ingen. De hade kunnat fylla den här planen med människor, konfrontera dem på ett annat sätt!

Fackförbundets representanter är i sin tur ”sura” på K-G Wanngård och de andra, tror han. På Tesla är de möjligen inte heller särskilt populära, men några av de anställda brukar komma ut och prata med aktivisterna. I någon mån har de blivit bekanta med varandra. Stämningen är avslappnad men reserverad.

– I början hade de vakter här. Några gånger har de kallat på polis. En gång blev jag anmäld för att ha stört ordningen, men anmälan återkallades. Efter ett tag förstod de antagligen att vi inte tänkte börja fajtas.

– Det ebbar ut, så är det med allting. Det är bra att fler kommer med sympatiåtgärder som nu senast Unionen, så att det här inte glöms bort. Det behövs något nytt.

En man i svart jacka med Teslatryck släntrar förbi.

– Veli-Pekka har sagt att det finns skäl till att vi lade undan knölpåkarna, att vi riktade in oss på en förhandlingslösning. Men nu går ju den här jeppen här!

K-G Wanngård höjer rösten. Att han hunnit vänja sig vid de tre meningarna är uppenbart. De framförs på ojäktad stockholmsdialekt, dystert och entonigt men melodiskt:

– Vad gör du här? Det är strejk här! Du borde inte vara här!

Mannen slinker in genom huvudentrén.

– Ja, skaka på huvudet du. Så kanske någonting lossnar, säger K-G Wanngård tystare.

IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä säger senare att han uppskattar aktivisternas engagemang och att de försöker väcka opinion. Han konstaterar också att strejkvakterna, de i tältet, är där som representanter för IF Metall och därför agerar inom snävare ramar:

– Om man i IF Metalls namn gör saker som är mindre lämpliga, då faller det ju på IF Metall. Det måste man ju tänka på då man representerar förbundet. Vilket man inte gör som enskild individ.

I Upplands Väsby närmar sig en varubil. 

– Nu kommer de och fyller på förråden, konstaterar K-G Wanngård.

– Alla transportbolagen åker här. Schenker. Fedex, för en stund sedan. DHL. Man undrar ju över den fackliga strategin. De borde inte vara så här passiva.

Varubilen kör upp jämsides. K-G Wanngård spänner blicken i föraren.

“STREJK”, mimar han med läpparna.

“Kunderna kan få sin bil i vilken färg de vill, bara det är svart”. Henry Fords klatschiga citat har blivit ett av affärshistoriens mest kända. På många sätt illustrerar det Fords hela filosofi och den betydelse för det globala arbetslivet han i varierande grad haft i mer än ett sekel.

Att alla T-fordar var svarta berodde inte på att personbilsmagnaten tyckte att just den färgen var snyggast, sådana prioriteringar verkar inte riktigt ha legat för honom.

Men svart var den billigaste färgen och att variera var aldrig något alternativ. Då skulle löpandebandspionjären ha behövt stänga ned produktionen bara för att byta färgburkar.

Effektivitet var ett kärnvärde för Henry Ford och med den linjen erövrade han världen.

–  Grundtanken var att man skulle kunna plocka vem som helst från gatan, lära upp dem på en eller två dagar och sedan sätta dem på löpande bandet med en enda, begränsad uppgift. Där skulle de sedan vara helt utbytbara. Systemet var mycket krasst. Personalen sågs inte som människor, bara som produktionsfaktorer, säger Christer Thörnqvist, docent vid Högskolan i Skövde som länge forskat om konflikter på arbetsmarknaden.

Tidigt 1900-tal var Fords metoder nya och banbrytande.

– Genom rationaliseringar kunde Ford både höja lönerna och sänka arbetstiderna. Folk stod på kö för att få jobb i fabriken i Detroit. Men arbetet var hårt och de anställda utsattes för stora påfrestningar.

Ingenjören Frederick Winslow Taylor var samtida med Henry Ford. Med sina teorier om effektivitet inom tillverkningsindustrin blev han en av industrialismens första riktigt inflytelserika affärskonsulter. Bärande inom Taylorismen var idéer om specialisering och produktionseffektivitet. Onödiga rörelser och aktiviteter skulle uteslutas. Avancerade tidsstudier gavs stor betydelse. Att arbetskraften smidigast möjligt skulle kunna bytas ut var centralt.

– Taylor sa rent ut att han inte ville ha tänkande arbetare. Han använde faktiskt uttrycket ’korkade’. Det var helt enkelt lättare att få dem att göra vad de skulle, säger Christer Thörnqvist.

I Sverige präglades den tidiga industrialismen av det patriarkala system som varit utbrett på bruksorter. Där brukspatronen på olika sätt tog hand om de människor som både arbetade på bruket och bodde i nära anslutning till det.

– Man var som en stor familj ungefär, även om det aldrig rådde någon tvekan om vem som så att säga var pappan, säger Christer Thörnqvist.

– När Taylorismen slår igenom kan man se att patriarkalismen försvinner lite parallellt. Inte i ett trollslag, men den vittrar bort.

I Sverige präglas 1900-talets första decennier av hårda konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kulmen är skotten i Ådalen 1931 där fem personer sköts ihjäl av militär i samband med ett demonstrationståg.

1932, i valet till riksdagens andrakammare, tog Socialdemokraterna över makten med 41,7 procent av rösterna.  I valet 1936 fortsatte ökningen, till 45 procent. 

Att Socialdemokraterna kommit till makten för att stanna blev en allt mer utbredd uppfattning. Socialdemokraterna ansågs så förbundna med LO att arbetsgivarna började dra sina slutsatser. 

– Det sågs som en mer framkomlig väg att göra upp utanför politiken. Att i så hög grad som möjligt försöka lämna staten utanför. 

Saltsjöbadsavtalet, som LO och SAF ingick 1938, betydde att det kaos som rått på arbetsmarknaden upphörde. “Den svenska modellen” innebar en ny mer konsensusinriktad tid. Under de knappt 90 år som passerat har stridigheter som regel kunnat lösas.

Tvekampen mellan Tesla och den svenska fackföreningsrörelsen tycks dömd att pågå under lång tid. Två parter, fast förankrade i sina utgångspositioner, med olika förhållningssätt både till sakfrågan och till att kompromissa.

Charlotta Brynger, statsvetare specialiserad på affärskultur, ser Teslastrejken som en “typisk clash” mellan europeiska och amerikanska värderingar.

– Affärskulturen i techbranschen är präglad av ideal som snabbhet, mod och risktagande. Man agerar hellre än står och funderar, säger hon.

Skillnaden i attityder märks också i synen på fackföreningarnas roll.

– Det finns en brist på förståelse för vad facket betyder för näringslivet i Sverige och i Norden. Deras närvaro leder till stabilitet och svenska företag ligger högt upp på innovationslistan globalt. Men den aspekten ser man uppenbart inte. Det är svårt att skifta fokus från de amerikanska värderingarna att vara snabbfotad, risktagande.

– Jag vet ju inte exakt vad som försiggår i Elon Musks huvud. Men jag upplever det som att han i högsta grad delar de här värderingarna. Att fackföreningar är något hämmande, som något som spelat ut sin roll, som drar ner hastigheten och skapar motsättningar på arbetsplatsen. Man är så rädd för att tappa inflytande och låta det gå över till fackföreningarna.

Bland USA:s techbolag är fackföreningsrörelsen så liten att den knappt är förnimbar, konstaterar Charlotta Brynger.

– Tilltron till individen är större än den till kollektivet. Man anser att den anställde förhandlar bättre på egen hand än genom ett fackligt ombud.

Strejkforskaren Christer Thörnqvist konstaterar att Tesla inte har särskilt många anställda i Sverige:

– Men de kan på olika sätt dra konkurrensfördelar av det här. Ringarna på vattnet kan sprida sig till andra elbilsföretag, och bortom dem. 

Kan man ana en spricka i den svenska modellen?

– Jajamensan, och det är rediga sprickor också.

Kulturskillnaderna mellan den svenska fackföreningsrörelsen och den amerikanska techbranschen är stora.

– I techbranschen betraktas konsensus och kompromisser som svagheter, det är win-win som gäller i förhandlingarna. Allt ska ske i ett mer uppskruvat tempo. Mellan vilka parter som helst i USA så vill man ju egentligen inte komma överens innan man först har stökat till det rätt ordentligt. Det är som att man vågar tro på sina idéer först efter att man testat dem i en ordentlig konfrontation, säger Charlotta Brynger.

Vad talar egentligen för att de här parterna ska kunna komma överens?

– Det skulle kunna vara så att Tesla ser Sverige som en liten marknad där man provar sig fram. Ser hur långt man kan gå och vad det blir för effekt. En testballong.

– Allting hör ihop. Att då plocka ut en så viktig bit visar en brist på förståelse för den kulturella kontexten. Någonstans kommer man också behöva sätta sig in i den svenska fackföreningskulturen, för att förstå hur vårt samhälle och näringsliv är uppbyggt.

Att backa skulle kanske kunna uppfattas som en prestigeförlust?

– Ja och att undvika en sådan är nog a och o. Man kommer aldrig säga att “ja, men då ger vi oss”. Förmodligen förhandlar man med full konfrontation: man visar musklerna hela vägen, tills man når en lösning.

Fördel facket helt enkelt?

– De har tiden för sig i det här fallet, men har ju en nedåtgående trend med medlemskap. I en tid med ökad gigekonomi och mycket större rörlighet på arbetsmarknaden kämpar de nog rent allmänt för sin relevans. Att följa med i alla förändringar som sker kan innebära en växtvärk. Världen runtom ser annorlunda ut.

Charlotta Brynger fortsätter:

– Kanske behöver fackföreningsrörelsen bli modernare, sexigare. Kanske kan det här vara en möjlighet att se över sitt uppdrag, sin uppbyggnad. Och sin relevans.

Tiderna förändras och fackföreningsrörelsen ställs inför nya utmaningar. Landsorganisationens kongress arrangeras ändå enligt plan.

Årets upplaga, den 30:e, hotades av kaos. Första dagen hoppade den föreslagna ordföranden Pim van Dorpel av. Senare skulle det visa sig att orsaken var att han i ungdomen rört sig i vitmaktmiljöer. Men under två dagar i mitten av maj kokade Stockholm Waterfront över av rykten och ovisshet, tills Byggnads Johan Lindholm till sist kunde bli vald.

En enda post i den nya ledningen är kvar att fylla. Deltagarna gör sig redo för en avslutande omröstning.

”Är det kongressens mening att välja Veli-Pekka Säikkälä till avtalssekreterare för LO?”

Kongressordföranden Eva-Lotta Rambergs uttal är felfritt, men dränks i applåder.

Iförd skjorta, kavaj och med bukett i famnen plockar Veli-Pekka Säikkäla fram sitt tal ur ett prydligt kuvert. Som LO:s avtalssekreterare får han mer ansvar och inflytande. När den svenska modellen hotas tänker han även fortsatt ta strid.

Med allium och dahlior tryckta mot bröstet förklarar han att någon one man show inte är att vänta, att alla medlemmars insatser lär behövas.

En söndag några dagar senare säger Veli-Pekka Säikkälä över telefon att strejken är en fråga för hela avtalsrörelsen.

Han ringer från lantstället. Intrycket är lugnt och fridfullt. Det hörs fåglar i bakgrunden.

– Den här kampen, den kommer att gå vidare.

Har du missat de tidigare delarna?